måndag 26 september 2011

Allér på kyrkogården

Snacka om häck!

I fredags åkte vi till Danmark med kursen Växtteknik vid SLU i Alnarp. Det var Johan Östberg och jag och 33 studenter som studerade växttekniken och växterna på tre olika kyrkogårdar i Köpenhamn. I tur och ordning besökte vi Assistens Kirkegård, Bispebjerg Kirkegård och slutligen Mariebjerg Kirkegård.

Särskilt imponerades vi av alla allér som genomkorsade kyrkogårdarna och då särskilt på Bispebjerg Kirkegård. Man hade även använt sig av trädslag som sällan ses som alléer, däribland serbisk gran, Picea omorika och cembratall, Pinus cembra.


Populus nigra 'Italica', italiensk pelarpoppel, är en smalväxande form av svartpoppel 

En allé av Carpinus betulus 'Fastigiata'-typ, avenbok, på Bispebjerg Kirkegård


Idegran, Taxus baccata, hör till de mest formbara växterna

En ståtlig allé av cembratall, Pinus cembra. Årsskotten kortas in varje år.


Fraxinus pensylvanica, rödask

Den serbiska granen, Picea omorika, som friväxande allé

Fargesia murielae, bergbambu, bildade en gång gröna allégångar på Mariebjerg Kirkegård

torsdag 22 september 2011

Sakta färgas parken i rött och gult

Crataegus persimilis 'Prunifolia' på savannen i Laholm igår

Höstfärgerna har långt ifrån slagit ut i full styrka ännu. På savannen har hagtornsbuskarna, Crataegus persimilis 'Prunifolia', visserligen antagit sin så typiska orangegula ton, men de är ännu ganska ensamma om det färggranna klädombytet.

Itea virginica i stadsparkens woodland

Itea virginica har precis börjat lysa upp i höstmörkret

Fast en och annan av en annan färgsprakare har faktiskt redan tagit på höstkostymen. Det är den lilla nordamerikanska, fuktälskande busken Itea virginica som växer i både parkens woodland och på flera ställen på savannen. Itean blommar under sommaren med långa vita blomställningar och får i september och oktober ofta strålande höstfärger i olika nyanser av rött, purpur och orange.

Gulved, Cladrastis kentukea, har skiftat färg från grönt till gult

Gulveden, Cladrastis kentukea, och korstörnet, Gleditsia triacanthos, har ju faktiskt också i ärlighetens namn redan klätt om till gula stassar, men alla andra väntar ännu någon vecka eller två på det stundande skrudbytet. Nu vill vi snart se rödlönnen, Acer rubrum, Nyssa sylvatica och Oxydendrum arboreumcat walken.

onsdag 21 september 2011

Vårbacken - etapp 2


Idag färdigställdes andra etappen av vårbacken i Laholm. Som vanligt när det ska sås eller sättas, planteras eller planeras i stadsparken så var regnet en lika säker som ovälkommen följeslagare.


Många olika lökväxter kom i jorden idag. Störst i antal var vårstjärnan, Chionodoxa forbesii, med sina 20 000 lökar, men också Chionodoxa luciliae, Crocus chrysanthus 'Blue Pearl', Crocus tommasinianus och Scilla bifolia förekom i flera tusental.

Andra lökar som sattes i mindre mängd var exempelvis balkansippa, Anemone blanda, i blå nyanser, den rosalila snökrokussorten Crocus tommasinianus 'Rubinetta', dubbelblommande snödroppe, Galanthus nivalis 'Flore Pleno' och den undersköna lilla krokusen, Crocus vernus ssp vernus var. scepusiensis. För att nu nämna några. Totalt sattes 27 olika taxa av lök- och knölväxter. Nu väntar vi med spänning på resultatet! Till våren blir det alltså ännu blommigare i Laholm och nästa höst är det så dags för sista etappen av vårbacken.
 

Efteråt täcktes hela vårbacken av ca 7-8 cm jord och sedan ska det sås gräs över det hela.

torsdag 15 september 2011

Kompassört på Dixon Prairie

Silphium laciniatum

I Chicago Botanic Garden finns många olika trädgårdsrum. Störst och mest storslagen är The Dixon Prairie som består av flera olika präriebiotoper. Här finns en magnifik Tallgrass Prairie och också en torr Hill Prairie, en Sand Prairie och en fuktigare Fen Prairie.

Kompassört, Silphium laciniatum på högörtsprärien


Silphium lacinatum kallas för kompassört på svenska och Compass Plant i USA för sin egenskap att orientera bladen i nord-sydlig riktning. På så vis utsätts bladmassan för så lite brännande middagssol som möjligt. Kompassörten växer i stora massor på högörtsdelen av Dixon Prairie.

Det är en ståtlig växt med en blomställning som på näringsrika jordar kan bli en bra bit över 3 meter hög. Den har en kraftig pålrot som går djupt ner i jorden och gör att kompassörten är både synnerligen torktålig och mycket långlivad. 

Amorpha canescens växer på den torra sandprärien i Chicagos botaniska trädgård 

Röd sidenört, Asclepias tuberosa föredrar genomsläppliga och väldränerade jordar.

söndag 11 september 2011

Stäppen börjar ta ton


Från gräsmatta till kalkstäpp
Under våren har Trollebergsrondellen i Lund ändrat skepnad och nu vajar där redan enstaka stäppgräs bland blommande perovskia, brödranejlika och brittsommaraster. I påskas planterade vi massor av torkälskande stäppväxter direkt i den utlagda kalkkrossen. Dessutom såddes en hel del frön som nu så sakteliga har börjat att spira bland stenskravlet. Men det kommer att ta minst 3-4 år innan allt har etablerat sig och vuxit sig någorlunda färdigt.



Redan  kan man dock ana vad som väntar oss om några år. Så här års är det Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' och Aster amellus 'Breslau' som är huvudaktörer på den runda scenen. Fortfarande blommar enstaka plantor av brödranejlika, Dianthus carthusianorum, låg grekvädd, Knautia macedonica 'Mars Midjet' och Geranium 'Tiny Monster'.

På onsdag är det dags för sättning av lökväxter. Det är särskilt stäpplök, Allium christophii, och klotlök, Allium sphaerocephalon, som ska tryckas ner i kalkkrossen. Gräslök, Allium schoenoprasum, har vi istället direktsått och de har redan grott i tusental bland småstenarna.

Så här såg det ut i början av juni i år.

fredag 2 september 2011

Betula nigra 'Little King' - växtporträttet 4

Betula nigra 'Little King' i Chicago Botanic Garden

I östra USA förekommer fyra olika björkarter i det vilda. Flera av de nordamerikanska björkarna är intressanta för odling också hos oss i norra Europa. Vanligast i kultur är pappersbjörken, Betula papyrifera. Även svartbjörk, Betula nigra, och gulbjörken, Betula alleghaniensis, odlas en del medan körsbärsbjörken, Betula lenta, är betydligt ovanligare.

Svartbjörken, Betula nigra, hittar man på fuktiga växtplatser i USA, vid kärr och längs åar, kring sjöar och i dalsänkor där grundvattnet ligger nära ytan.

Betula nigra 'Little King' är en intressant dvärgform som introducerades 1991 av King Nursery i Illinois. Den blir sällan mer än 6-7 meter hög och utvecklar ett kompakt, bonsailiknande växtsätt.


Betula nigra 'Little King'



Kortfakta om svartbjörken

Artnamn: Betula nigra
Trivialnamn: svartbjörk
Namn i ursprungslandet: River Birch, Black Birch, Red Birch, Water Birch
Familj: björkväxter, Betulaceae
Ursprung: östra och centrala Nordamerika
Förekomst: från östra Texas, norrut längs Mississippi till nordöstra Iowa och vidare österut till New York och i alla stater söder därom.
Livsform: lövfällande träd
Utseende: medelstort, snabbväxande, ofta flerstammigt träd, sällan mer än 20-25 meter högt. Barken som är raggig och bronsbrun till rosabrun som äldre gråsvart, flagnar i olikstora remsor. Kronan kan ofta se lite risig och rörig ut med många smågrenar som går kors och tvärs åt alla håll. Bladen som sitter strödda längs smågrenarna är brett triangulära med en bred bas och är dubbelt tandade precis som hos Betula pendula. De är ca 4-8 cm långa och mörkgröna på ovansidan och något mer ljust gulgröna undertill. Gula höstfärger, men svartbjörken tillhör inte de bästa björkarna när det gäller vacker höstfärg. Fäller också bladen relativt tidigt.
Blomning: han- och honhängen under våren, släpper de tvåvingade fröna under sensommaren.
Ståndort: fuktiga till våta växtplatser, vid åar, sjöar, kärr, diken och i sänkor. Ibland på torrare platser.
Växtplats i trädgården: kan odlas betydligt torrare utan problem, helst en öppen inte allt för skuggig plats, trivs bäst på mullrika, lätt kemiskt sura eller neutrala jordar, alkaliska förhållanden kan orsaka klorotiska blad, tål lerjord och längre översvämningar. Kronan inte särskilt vindtålig, efter kraftiga vindar ligger ofta massvis av smågrenar på marken.
Härdighet: varierar beroende av proviniens, härdiga former finns i handeln. USA zon 3b-9a, Europa zon 3-9, Sverige zon I-V.
Förökning: arten förökas enklast med frö som ska sås som nymoget, ljusgroende, fröna gror vanligen inom tre veckor, äldre frön kan kallstratifieras i två veckor innan sådd, kloner och namnsorter måste förökas vegetativt, både okulering, ympning och i viss mån sticklingar förekommer.
Användning: som solitär eller i små grupper, som inslag i ett östamerikanskt woodland, vid mosskanten eller dammen. Placeras så att den vackra, flagande orangebruna barken kommer till sin rätt. Svartbjörk tål höga temperaturer bättre än många andra björkar och kan därför med fördel användas i södra USA, Australien och i Sydeuropa. Namnsorten 'Little King' kan användas som storbonsai. Fröna äts av många småfåglar. Vårplantering är att föredra.
Undertaxa: flera selektioner förekommer på marknaden.
'Little King' (Fox Valley) kompakt växande dvärgform
'Summer Cascade', form med kraftigt hängande huvudgrenar och skott, lågväxande, hittad av John and Daniel Allen på Shiloh Nursery i Harmony, North Carolina
'Studetec' (TECUMSEH COMPACT®), dvärgform med överhängande grenar från Studebaker Nurseris i Ohio
'Cully' ('Heritage®), snabbväxande selektion med mycket vacker rosavit bark, resistent mot björkbarkborren
'Shiloh Splash', en ny variegerad form med breda vita bladkanter, vacker bark, funnen på Shiloh Nursery i Harmony, North Carolina
'Dura Heat', lik vildformen men något lägre, tål värme och torka bättre, barken vitare än hos arten med ljusrosa flagnande remsor, god resistens mot vedparasiter
Etnobotanik: veden är ganska lös och lätt, men vanligen full av kvisthål och anses inte vara särdeles värdefull för kommersiellt bruk. Stundom görs dock möbler av svartbjörkens lätta ved.