utan stängsel - Peter Gaunitz Landskapsdesign

Livet i staden

2012-01-27T05:59:00.004+01:00

From Toy to Play to Game with Gregory Trefry on stage

Det har varit vinterkonferens i Alnarp igen. Som vanligt är det MOVIUM som hållit i trådarna och samlat ihop en antal intressanta föredragshållare. I år var temat Livet i staden och det var många helt olika aspekter från stadens liv som belystes. Ett spretigt program kan tyckas, men det är väl så som staden är - mångfacetterad och svårgreppbar.

Helga Fassbinder från stiftelsen Biotope City delgav sina tankar om betydelsen av biologisk mångfald och gröna miljöer i staden. Det är ett område som intresserar mig särkilt mycket, så jag lyssnade och tog in så gott jag förmådde. Efteråt presenterade Berit Haggren från Viola mig och Helga för varandra och vi insåg snart att vi tänkte i samma banor. Om det sedan leder till någon form av samverkan får framtiden utvisa. Helga Fassbinder har publiserat sitt föredrag som hon höll i Alnarp på Biotope City.

Piet Oudolf utfrågas av Jonas Michanek, utmärkt moderator för dagen

Störst behållning fick jag annars av Björn Hellströms redogörelse över akustisk design och hållbar stadsutveckling med exempel från Norra Djurgårdsstaden. Vad är oönskat buller och vilka ljud är önskvärda i staden? Björn berättade hur man kan förändra upplevelsen av stadens ljud genom att tillföra nya ljudkulisser som flyttar fokus från trafikens brus, medvetet eller omedvetet.

Efter många tankeväckande framträdanden var det till slut dags för Piet Oudolf att kliva upp på scenen. Jag har hört Piet många gånger förut, men den här gången var det extra intressant och det var utan jämförelse hans bästa framträdande genom åren. Piet berättade om sina idéer om växtdesign och visade som brukligt undersköna bilder från sina omfattande planteringsjobb.

Sammanfattningsvis var det som alltid en intressant konferens väl värd att dela i, och som oftast är det mötet med alla gamla vänner och affärsbekanta som ger dagen dess extra skinande guldglans.
Här är hela programmet från konferensen Livet i staden.

Odling på växternas villkor

2012-01-24T05:29:00.004+01:00

Peter Korns efterlängtade bok kommer ut under våren

Under våren kommer Peter Korns bok Odling på växternas villkor ut på eget förlag. Den kan redan nu beställas på korns.garden@gmail.com

Läs mer om boken Peter Korns Trädgård - odling på växternas villkor på mat- och bokbloggen Gröna Böcker/Svart Kaffe under Peter Korns Trädgård.

Peter Korns Trädgård - odling på växternas villkor är rikt illustrerad. Foto: Peter Korn

Vi lyfter på solhatten

2012-01-19T04:04:00.004+01:00

Röd solhatt, Echinacea purpurea

På modet just nu och hetast av alla är hatten. Det finns så många anledningar att längta till sommaren och just att prova ut en ny solhatt kan kanske vara ett av de bättre skälen till att önska sig dit.

Först att lyfta på brättet var Magnus B Nilsson från Landsbergs Perenner i Påarp. Han tyckte inte riktigt om att strålblommorna på Echinacea purpurea, som på svenska kallas för röd solhatt eller röd rudbeckia, hängde nedåt. Efter många års förädlingsarbete kunde han till slut lansera en enhetlig frösort som hade strålblommor som pekade rakt ut som på en äkta brätthatt.

Echinacea purpurea 'Magnus'. Foto: Kristina Bakran

Klaus Jelitto på fröfirman Jelitto Staudensamen i Tyskland tog upp sorten i sitt sortiment i frökatalogen 1985 och gav den namnet ’Magnus’ till trädgårdsmästare Nilssons ära. Den första moderna solhatten var född! Eller snarare grodd.

Echinacea purpurea ’Magnus’ har under många år varit en av sensommarens mest odlingsvärda rudbeckior och 1998 utsågs den till Årets Perenn i Sverige och oberoende av detta faktiskt också samma år till Perennial Plant of the Year i USA. Tänk att en liten förädling från skånska Påarp var årets perenn i hela USA, i New York och Seattle, Chicago och Memphis, Dallas och L.A. Det är stort. Låt oss unisont höja våra stämmor och lyfta på solhattarna för att hedra vår store och nyss bortgångne plantskoleman!

'Magnus' har också fått utmärkelsen AGM, Award of Garden Merit från the Royal Horticultural Society i England.

Men allt detta är historia. Under senare år har sortimentet av Echinacea purpurea och dess hybrider fullkomligt exploderat och idag är det frågan om inte just solhattarna är inneväxten nummer 1 bland hängivna, nyhetstörstande och kioskvältande trädgårdentusiaster.

Många nya sorter har sett och skuggat dagens ljus strax utanför Portland i Oregon. Där ligger Terra Nova Nurseries som utför ett omfattande förädlingsarbete inom främst Heuchera, Tiarella och Echinacea.

Jag har faktiskt inte vågat prova många av de nyare solhattarna i mina planteringar i offentlig miljö, dels för att jag är osäker på härdighet och livslängd, dels för att några av de tidigaste av de nya inte riktigt höll vad de lovade i fråga om blomfärg och stadiga stjälkar.

Men det ser ut som om flera av de senaste sortena kan vara bättre. En av de allra nyaste som jag funderar på att prova är 'Leilani' som verkar mycket lovande, fast det återstår förstås att se om den är tillräckligt härdig för våra förhållanden.

Sorterna med fluffiga diskblommor är jag mindre förtjust i. Men namn som 'Secret Lust' tyder ju på att inte heller förädlaren tycker att de är riktigt rumsrena eller något man skyltar med att man ängar sig åt.

Njut av bilderna här och dröm om en solig sommar. Hälsa också på hos Terra Nova Nurseries där bilderna är hämtade och dröm vidare.

'Kim's Knee High' med hängande strålblommor. Foto: Paul from Alabama

'Amazing Dream'

'Flame Thrower'

'Tomato Soap'

'Firebird'

'Leilani'

'Mama Mia'

'Secret Joy'

'Secret Lust'

Magnus B Nilsson 1906-2011

2012-01-15T06:32:00.009+01:00

Foto: Kalle Lind

Århundradets trädgårdsmästare har sått sin sista rudbeckia
En av vårt lands främsta perennodlare och vår tids enda sanna trädgårdsmästare har flyttat till de sälla jaktmarkerna. Magnus B Nilsson avled den 30 december 2011 en månad efter sin 105-årsdag.

Första gången som jag mötte Magnus var i slutet av 70-talet när vi som trädgårdsstudenter besökte hans plantskola Landsbergs Perenner i Påarp. John-Ingvar, Magnus son som redan då tagit över driften, visade runt i perennplantskolan och därefter blev vi inbjudna till Magnus och Sigrid som bodde i en villa helt inpå.

Vi slog oss ner i källaren och Magnus visade bilder på många olika perenner och talade sig varm för den ena sorten efter den andra så att till och med de mest inbitna tomatodlarna i klassen började lyssna. Det var ett fantastiskt första möte som gav en inspiration som satt kvar länge, länge.

Sedan har vi träffats många gånger genom åren och när han fyllde 90 år var jag där som representant från Perennagruppen och överlämnade blommor och gratulationer. Tio år senare på hans 100-årsdag åkte Hartmut K Schüssler och jag från Alnarp till församlingsgården i Välluv för att gratta vår favoritträdgårdsmästare. Magnus satt där vid ett litet bord och tog emot gratulationerna, klar i huvudet och med sin sedvanliga pillemariska blick. Det var tydligt att han trivdes med uppmärksamheten.

Magnus kände igen både Hartmut och mig utan problem och mindes till och med att jag var där på hans 90-årsdag. När det var kvinnor som kom fram för att gratta honom så kramade han om dem extra länge och innerligt och liksom vällustigt med pirriga ögon och leende läppar insöp hela deras kvinnlighet. Hartmut och jag tittade på varandra och frågade oss om det berodde på intresset för det motsatta könet att Magnus fortfarande var så ung och frisk trots den aktningsvärda åldern.

Men nu har alltså Magnus till sist lämnat jordelivet och fast det förstås inte var särskilt oväntat känns det ändå vemodigt. Vem ska man nu kalla för Trädgårdsmästare?

Det finns en dokumentärfilm om Magnus B NIllson som heter Århundradets trädgårdsmästare och som kan beställas från Lykke Film. Den spelades in 2005 av Anette Lykke Lundberg och om du inte redan sett den så ska du absolut göra det.

Vaste Plant van het Jaar voor de laatste keer?

2012-01-09T06:57:00.013+01:00

Knöterich, Staude des Jahres 2012

I många länder utses årligen Årets Perenn precis som det gjorts i Sverige sedan 1997. Här hemma är det blå bolltistel, Echinops bannaticus, som de svenska odlarna av perenner valt ut i år.
Perennodlarna har alltså ansett att en specifik art ska lyftas fram i rampljuset under 2012. I Sverige är det regel att välja en växtart eller till och med en bestämd namnsort som var fallet 1998, 2000 och 2002, till Årets Perenn. Så är det inte i alla länder. I Tyskland brukar man istället välja ett helt släkte till Årets Perenn och för 2012 har man enats om att utse Knöterich till Staude des Jahres 2012 som det heter där. Knöterich är det tyska samlingsnamnet för perenner som hör till de tre släktena Persicaria, Bistorta och Aconogon.

I USA har man tvärt emot tyskarna valt en bestämd namnsort nämligen silverbladig kaukasisk förgätmigej, Brunnera macrophylla 'Jack Frost' som Perennial Plant of the Year.

I Nederländerna har det gått riktig inflation i Årets Perenn. Det är Vereniging van Vasteplantenkwekers som utser Årets Perenn i Holland och det började med att man 2009 valde hela gruppen prydnadsgräs. För 2011 var det en massa olika perenner lämpliga till snitt som de utsett till Vaste Plant van het Jaar och året innan hade man fastnat för Tuinkruiden. Alltså många olika kryddor!

Vaste Plant van het Jaar 2010. Tuinkruiden (trädgårdskryddor)
Bieslook (gräslök), Allium schoenoprasum
Citroenmelisse (citronmeliss), Melissa officinalis
Hysop (isop), Hyssopus officinalis
Oregano (kungsmynta), Origanum vulgare
Munt, pepermunt (pepparmynta). Mentha x piperita
Rozemarijn (rosmarin), Rosmarinus officinalis
Tijm (timjan),Thymus vulgaris
Venkel (fänkål), Foeniculum vulgare

Vaste Plant van het Jaar 2011,Tuinboeketten (trädgårdsbuketter)
Alchemilla, Aster, Astilbe, Astrantia, Coreopsis, Delphinium, Echinacea, Eupatorium, Gypsophila, Helenium, Heliopsos, Helleborus, Heuchera, Lythrum, Mentha, Paeonia, Pennisetum, Perovskia, Persicaria, Phlox, Physalis och Verbena.

Puh! Det var ju nästan hela plantskolesortimentet! Vad är det egentligen man håller på med där nere i Nederländerna? På två år har man betat av 22 hela släkten av perenner och 8 kryddväxter. Hur ska man rimligtvis kunna toppa detta till innevarande år? Ska det bli Vaste Planten voor Schaduw, med 44 olika släkten av skuggperenner eller något i den stilen?

Någon årets perenn i Holland för 2012 har jag inte heller sett presenterad ännu och det är nu med stor spänning jag väntar på vad som komma skall – om det nu blir några fler Vaste Plant van het Jaar.

Nej, jag tror att man är helt fel ute i Holland när man vräker på med så många olika perenner som ska representera Årets Perenn. Hela begreppet riskerar ju att urholkas. Det är verkligen förvånande också, eftersom jag inbillat mig att holländarna var bra på marknadsföring. Men här verkar man istället förstöra marknaden för sina egna produkter. Jag tror att vägen som man slagit in på i USA och Sverige är mer framkomlig, för kaukasisk förgätmigej, Brunnera macophylla ’Jack Frost’ och blå bolltistel, Echinops bannaticus, känns som betydligt bättre val än en hel drös av perennsläkten.

Kanske är det så att Årets Perenn i Holland är på väg att självdö sedan odlarorganisationens representanter skjutit sig själva i roten, medan perennerna fortsätter att blomstra i media och rabatt här hemma hos oss. Den som lever får se.

Vaste Plant van het Jaar, Årets Perenn i Holland 2000-2011
2012 ?
2011 Tuinboeketten
2010 Tuinkruiden
2009 Siergrassen
2008 Astilbe
2007 Herfstanemon, Anemone
2006 Iris
2005 Astrantia
2004 Echinacea purpurea
2003 Leverkruit, Eupatorium rugosum ‘Chocolate’
2002 Daglelie, Hemerocallis
2001 Salvia
2000 Sedum ’Matrona’

Årets Perenn 2012
Sverige, Årets Perenn 2012, blå bolltistel, Echinops bannaticus
Norge, Årets Staude 2012, panserbergknapp, Sedum pachycladus
USA, Perennial Plant of the Year 2012, Brunnera macrophylla ‘Jack Frost’
Tyskland, Staude des Jahres 2012, Knöterich, Persicaria, Bistorta, Aconogon

Världens största funkia

2012-01-06T07:15:00.004+01:00

Hosta 'Jurassic Park'. Bild från Northern Grown Perennials.

I dessa tider dimper den ena plantskolekatalogen efter den andra ner i brevlådan. Härförleden fick jag Prijslijst 2012 från Jan Spruyt - van der Jeugd i Belgien. Det är alltid en mycket innehållsrik katalog med många sällan odlade kultivarer och massor av nyheter. I år hittade jag en Hosta vid namn 'Jurassic Park' som enligt katalogen skulle kunna bli hela 175 cm hög. Det fick mig att fundera över hur stora funkiorna egentligen kan bli och vilken sort som är världens största.

Den mest högvuxna rena arten är förmodligen Hosta nigrescens. Någon gång under det tidiga 90-talet mötte jag den i Trompenburg Arboretum i Rotterdam och om jag inte minns alldeles fel så var det ett möte på samma nivå. Blommorna befann sig i näshöjd ungefär, så det borde ju betyda omkring 170 cm om jag själv är 183. Men så stor ska den inte bli enligt litteraturen. Hosta nigrescens är förälder till bland annat 'Krossa Regal'. De största bladen hos vildarterna hittar vi hos Hosta montana.

Bland namnsorterna är det knepigare att utse en given segrare. Frågan är om man bara ska mäta höjden eller också omfång och kanske bladstorlek. Hur som helst måste 'Jurassic Park' höra till en av de allra största. När jag sedan letat stora funkior verkar sorten 'Empress Wu' anses som mest gigantiska av dem alla.

Här nedanför listar jag alla jättestora till gigantiska Hosta-sorter som jag kan komma på. Säkert saknas några sorter för det finns ju så många. Om du har odlingserfarenhet av någon jättefunkia från listan eller odlar någon megastor variant som inte är med så får du gärna höra av dig.

Bilderna i inlägget har jag hämtat från Seabright Gardens i Oregon, USA. På deras hemsida finns det bilder på en hel del av jättarna i listan och många, många fler både stora och små och medelstora funkior.

Kom också ihåg att storleken - både höjd och bladstorlek - även beror på ljusförhållande och vatten- och näringstillgång.

Hosta 'Gray Cole'

Hosta 'Goliath'

Hosta 'Frosted Jade'

Hosta 'Gentle Giant'

Hosta 'Blue Umbrellas'

Jättestora eller gigantiska funkior, Hosta

‘Abba Dabba Do’
'Abiqua Elephant Ears’
‘Alex Summers’
‘Allegan Emperor’
‘All That Jazz’
‘Amber Waves of Grain’
‘American Icon’
‘Amos’
‘Arch Duke’
‘Atlantis’
‘Backyard Monster’
‘Bea’s Colossus’
‘Beauty Substance’
‘Beckoning’
‘Behemoth’
‘Bethel Big Leaf’
‘Big Boy’
‘Big Daddy’
‘Big Dude’
‘Big John’
‘Big Kahuna’
‘Big Mama’
‘Big Sam’
‘Big Top’
‘Bigfoot’
‘Biggie’
‘Birchwood Blue Beauty’
‘Birchwood Elegance’
‘Blackjack’
‘Blarney Stone’
‘Blue Angel’
‘Blue Dimples’
‘Blue Dolphin’
‘Blue Giant’
‘Blue Hawaii’
‘Blue Mammoth’
‘Blue Ox’
‘Blue Umbrellas’
‘Blue Wu’
‘Bold Ruffles’
‘Borsch #1’
‘Bottom Line’
‘Brutus’
‘Burnished Brass’
‘Celestial’
‘Chances Are’
‘Choo Choo Train’
‘Clifford’s Forest Fire’
‘Climax’
‘Coal Miner’
‘Continental Divide’
‘Colossal’
‘Crater Lake’
‘Cyclops’
‘Dab A Green’
‘Day’s End’
‘Devil’s Advocate’
‘Devon Desire’
‘Devon Giant’
‘Devon Hills’
‘Domaine de Courson’
‘Donahue Piecrust’
‘Dragon Fire’
‘Dragon Lady’
‘Dream Weaver’
‘Earth Angel’
‘Eclipse’
‘El Captain’
‘Elatior’
‘Elephant Ears’
‘Emmett Armitage’
’Empress Wu’
‘Eola Sapphire’
’Final Summation’
’Frosted Jade’
‘Garden Party’
’Gay Search’
‘Gentle Giant’
‘Gigantea’
‘Gitchigumi’
‘Glen Eyeful Tower’
‘Golden Memories’
‘Golden Sculpture’
‘Gold Regal’
‘Goliath’
‘Gone With the Wind’
‘Gray Cole’
‘Great Expections’
‘Green Acres’
‘Green Center Sum and Substance’
‘Green Piecrust’
‘Grey Piercrust’
‘Green Sheen’
‘Green Velveteen’
‘Guardian Angel’
‘Harrison’
‘Hoosier Dome’
‘Hot Air Baloon’
‘Independence Day’
‘Jade Cascade’
‘Jade Lancer’
‘Jim Cooper’
‘Journey's End’
‘Joutunheim’
‘Jurassic Park’
‘Key West’
‘King James’
‘King Michael’
‘Kiwi Pacific Blue’
‘Komodo Dragon’
‘Krossa Regal’
‘Lady in Waiting
‘Lady Isobel Barnett’
‘Lakeport Blue’
‘Lakeside Maestro’
‘Lakeside Maverick’
‘Lakeside Ripples’
‘Lakeside Surf Rider’
‘Lake Superior’
‘Mastodon’
‘Midnight Sun’
‘Mikado’
‘Mike Shadrack’
‘Millennium’
‘Ming Jade’
‘Mississippi Delta’
‘Moby Dick’
‘Monitor’
montana
montana ‘Macrophylla’
‘Mr. Big’
‘Muriel Seaver Brown’
‘Nesmith’s Giant’
‘Niagara Falls’
‘Northern Exposure’
‘North Pacific High’
‘Olive Bailey Langdon’
‘Paradigm’
‘Paradise Power’
‘Parasol’
‘Parhelion’
‘Paul Bunyan’
‘Perry’s True Blue’
‘Piecrust Promise’
‘President’s Choice’
‘Prince Albert’
‘Prince of Wales’
‘Princess Anastasia’
‘Powder Blue’
‘Regal Splendor’
‘Rembrandt Blue’
‘Ruffles Galore’
‘Sagae’
‘Sea Aquarius’
‘Sea Blue Monster’
‘Sea Dragon’
‘Sea Lotus Leaf’
‘Sea Monster’
‘Shining Image’
‘Shogun’
sieboldiana ‘Elegans’
sieboldiana ‘Gray Cole’
sieboldiana ‘Mira’
‘Singing in the Rain’
‘Sky Kissed’
‘Smokey Bear’
‘Snowbound’
‘Snow Cap’
‘So Big’
‘Solar Flare’
‘Space Odyssey’
‘Stingray’
‘Stone’s Yellow Leaf’
‘Stonewall’
‘Sum and Substance’
‘Sum It Up’
‘Sum of All’
‘Sum Power’
‘Sum Total’
‘Sumi’
‘Sunshine Glory’
‘Sutter’s Mill’
‘Swamp Monster’
‘T Rex’
‘Tattletale Gray’
‘Tenryu’
‘Thai Brass’
‘Titanic’
‘Trail’s End’
‘Victory’
‘Vim and Vigor’
‘Windfall’
‘Winter Snow’
‘Yankee Blue’
‘Yellow River’
‘Xanadu Empress Wu’

Vinterns älskade juveler

2012-01-04T06:38:00.006+01:00

Helleborus Winter Jewels™ Amber Gem

"När vintern är mild och snöfri har den fattige inga julrosor".

Så skulle man lite elakt kunna skalda. Annars är det lätt att bli just fattig och medellös om man börjar botanisera bland alla moderna former av julrosor där den ena överglänser den andra i skönhet och blomvillghet. Habegäret vet inga gränser och man tömmer snabbt och lätt sin börs intill allra sista slanten vid åsynen av dessa vinterblommande juveler. Just nu pågår också ett intensivt förädlingsarbete med Helleborus och vi kan alltså redan se resultatet av många lyckade korsningar.

De kanske allra främsta förädlarna av julrosor för tillfället är förmodligen Ernie och Marietta O'Byrne från Northwest Garden Nursery i Oregon i nordvästra USA. Äntra gärna deras välfyllda hemsida och njut av nyskapelserna, mångfalden och prakten. Särskilt intressant är gruppen Winter Jewels™ som består av ett flertal fyllda eller halvfyllda, storblommiga, friska och blomvilliga sorter. Bland de senaste nyheterna i gruppen kan nämnas 'Amethyst Gem', 'Rose Quartz' och 'Red Sapphire'.

Winter Jewel-gruppen blommar mellan januari och april beroende på årsmån och klimat. Vissa år kan de första blommorna slå ut redan i början av december och andra år står de kanske fortfarande i blom långt in i maj. Huvudblomningen brukar under ett normalår infalla under mars-april i södra Sverige. De odlas bäst i en humusrik, näringsrik och väldränerad jord i sol eller skugga.

Kan du motstå dessa ädelstenar? Eller har du må hända redan någon i din täppa?

Bilderna i det här inlägget är hämtade från Terra Nova Nurseries hemsida. Därifrån kan man också beställa storplugg, åtminstone som återförsäljare.

Helleborus Winter Jewels™ Painted Doubles

Helleborus Winter Jewels™ Red Sapphire

Helleborus Winter Jewels™ Rose Quartz

Ännu en grön jul

2011-12-30T06:23:00.005+01:00

Att förra julen var så grön och snölös berodde ju på att jag då befann mig i Kenya. I år när jag är hemma i Lund så är skillnaden inte så stor, även om temperaturen inte legat riktigt nära den afrikanska vintervärmen. Förra gången hälsade jag god jul med en tanig julstjärna från en privatträdgård i Nairobi, men i år får det bli en mer potent och lysande orangeröd sidenört längs en vägren i Wisconsin fotad ganska precis för ett halvt jordvarv runt solen sedan, som får äran att bilda julhälsning till alla kära bloggföljare.

Röd sidenört, Asclepias tuberosa

Röd sidenört, Asclepias tuberosa, är en av präriens mest klart lysande invånare och överträffas möjligen bara av Silene regia, om ens det. Sidenörten trivs på torra och sandiga, väldränerade jordar i full sol. Vi kan odla den här i Sverige också, men den älskar värme och är väldigt känslig för vinterfukt, så en solig och mycket väldränerad plats krävs för ett gott resultat.

Nu finns det en underart, Asclepias tuberosa ssp interior, som faktiskt växer på något tyngre, lerhaltiga och lite fuktigare jordar i nordöstra USA och som därför är ännu bättre lämpad för odling hos oss. Den röda sidenörten som blir 50-60 cm hög och vanligen bredare än hög, om den inte växer bland högre grannar, blommar under högsommaren och drar till sig stora skaror av fjärilar, blomflugor och steklar. Det är med andra ord en riktig insektsmagnet och väl värd att prova i trädgården. Gör det!

God fortsättning och fortsatt grön vinter önskar
Peter

Färgen kan variera från lysande röd som här via orange till klargul

Ingen julstjärna, men lite julig är den väl ändå?

x-1-2

2011-12-20T05:57:00.002+01:00

Ta bron över Djungelbäcken, gå upp för kullen och där ska tornet stå

Nu kan jag inte hålla er på sträckbänken längre så jag lossar helt enkelt på skruvarna och ger de rätta svaren till den lilla julgåtan. Skapelsen på bilden i inlägget den 11 december har varit en levande alm som nu ska bli ett utkikstorn med plattform i Vilda Skogen i Laholms stadspark.

Den gamla almen ska omvandlas till ett litet naturtorn varifrån barn och andra spanare ska kunna se ut över både den vilda naturskogen och den frodiga, exotiska skogen längs Djungelbäcken och kanske kunna upptäcka såväl ugglor som mossor bland stammar och grenar.

Det är Anders Ölund från Renneslöv som ska tillverka tornet. Anders har redan snidat till flera andra funktioner och figurer i trä i parken och ska bygga både en hängbro över Djungelbäcken och leverera gamla murkna stockar och ihåliga stubbar till Vilda Skogen och Dimmornas Skog under nästa år.

Rätt rad var alltså x-1-2-1 eller x-1-2-x, för om frågorna var lätta eller besvärliga att tampas med kan ju bara vederbörande kämpe själv avgöra. Och vinnare är...Mariana och Lars! Grattis! Till vilken adress ska jag skicka priserna? Eller kommer ni till Alnarp och hämtar dem?

För övrigt vill jag hälsa alla välkomna till stadsparken i Laholm nästa år. Vårbacken börjar blomma redan i mars-april och sen avlöser den ena flora-attraktionen den andra i accelererande sommartakt, nästan som en stresstur på Tivoli i Köpenhamn. I maj-juni är woodlandet som vackrast och som mest doftrikt och i augusti-september är det savannen som vajar bäst i gult och gult.

Oehme och van Sweden i Chicago

2011-12-17T06:59:00.001+01:00

En bredbladig namnsort av junfruhirs, Panicum virgatum, och Allium

Till minne av Wolfgang Oehme kommer här några bilder från Wolfgangs och James van Swedens planteringar i Chicago Botanic Garden.

Amerikanskt älggräs, Filipendula rubra och jungfruhirs, Panicum virgatum

Massplantering á la Oehme & van Sweden, Chicago Botanic Garden

Röd solbrud, Echinacea purpurea

Bistorta amplexicaulis som undervegetation bland björkar

Wolfgang Oehme gick bort idag

2011-12-16T19:51:00.002+01:00

Wolfgang Oehme har försvunnit bland de himmelska gräsen

Wolfgang Oehme (1930-2011) gick bort idag. Som sig bör så vandrade han säkert mot ljuset genom en tunnel av höga, böljande gräs. Wolfgang var en av Nordamerikas främsta växtdesigner och tillsammans med James van Sweden gjorde han sig känd för en planteringstil med stora, sammanhängande ytor ofta med en enda växt eller några få olika växtformer. Prydnadsgräs tillhörde favoritväxterna i deras kompositioner. Tillsammans drev de landskapsarkitektfirman Oehme van Sweden Landscape Architecture.

Jag träffade Wolfgang några gånger på ISU-mötena i bland annat Holland och Tyskland och framförallt har jag studerat och beundrat hans och James planteringsstil i Chicago Botanic Garden. Wolfgang kommer att lämna ett stort tomrum efter sig men också många storskaliga, spännande perennplanteringar med böljande gräs.

Bilden är hämtad från bloggen Grounded Design som också är min källa för Wolfgangs bortgång

Liten julgåta

2011-12-11T06:03:00.003+01:00

Vad har det varit, vad ska det bli?

Att gissa gåtor hör julen till. Låt se om du kan kryssa dig igenom den här korta raden med full pott i slutändan och med hedern i behåll.

Vad har det här varit när det levde? Jo, det var en gång en levande

1 ek

x alm

2 ask

Vad ska det bli för något när det är färdigt till sommaren? Det ska så klart bli ett

1 utkikstorn med plattform

x tält med väggar av buffelhud

2 urtidsdjur från Pleistocen

Var ska det placeras någonstans? Det ska naturligtvis pryda en plats i

1 en temalekplats i Malmö

x en ny rondell längs Österleden i Helsingborg

2 Vilda Skogen i Laholms stadspark

Det var väl inte så svårt?

1 Jo, ganska knepigt faktiskt

x Lätt som en plätt

2 Jag förstod inte frågorna

Skriv ditt svar som en kommentar. Fina priser utlovas till alla som får fyra rätt eller mer.

Bästa tiden på året

2011-12-08T05:50:00.000+01:00

En uppenbarligen gravt förvirrad vän till mig tycker att november är den bästa tiden på året! Nu alltså! Ja, vi har för visso redan passerat månadsskiftet till årets första vintermånad, men det tycks ju vädergudarna ändå inte ha uppmärksammat. Senhösten, hur kan senhösten vara nummer 1?

Trots att november har varit ovanligt fin, mild och regnfattig, så kan höstmörkret på intet vis konkurrera med min bästa månad när mitt just nu mörkerskadade sinne drömmer om den ljuvligaste tiden på året.

Maj, ljuva maj, ljuvliga maj, ack vad jag längtar till dig och dina ljumma vindar, trädens nyväckta försommargrönska, senvårens blåblommande ryamattor och inte minst den ståtliga japanska magnolian i sin bästa finkostym framför slottet i Alnarp.

Jag tycker visserligen aldrig att det är direkt tungt eller särskilt tråkigt att hasta upp till mitt överfyllda kontorsrum på fjärde våningen, men när jag i början av maj på väg från bilen tvingas passera den förföriskt vackra Magnolia kobus på gräsplanen utanför slottet är det lätt att dröja kvar där ute i våryran en liten stund för länge.

Och det kan jag svära på, att jag aldrig någonsin i den blommande magnolians nära sällskap drömt om november.

Vi tål översvämning

2011-11-06T05:29:00.010+01:00

Rödlönn, Acer rubrum tål översvämning under lång tid. Bild från Laholms stadspark.

Med tanke på det förra översvämmade inlägget kan det vara på plats att påpeka att många växter tål att stå under vatten i åtskilliga dagar utan att må dåligt.

Just nu jobbar jag med ett projekt där det kommer att planteras på insidan av ett blivande översvämningsskydd längs en å som då och då svämmat över och letat sig in bland både källare och varulager.

Nu ska det alltså bli stopp för det och samtidigt ska åkanten förskönas med översvämningståliga växter. Sådana finns det faktiskt gott om, åtminstone om vi talar om kortare översvämningar på några veckor eller så.

Det finns ju också många egentliga vattenväxter som normalt står med rötterna i vatten eller fuktighetsmättad jord som gul svärdslilja, vass och kaveldun och många ur den gruppen klarar även att växa på land om jorden bara inte är allt för torr och väldränerad.

Men nu gäller det att hitta växter som dels kan växa under normala fuktighetsförhållanden på land och dessutom tål långvarig översvämning. Här är en lista på några sådana. Det finns förstås många fler som står ut med att leva en tid med vatten över rotsystemet så listan är långt ifrån fullständig. Dessutom varierar tåligheten mot rötblöta bland växterna i listan.

Lignoser
Acer rubrum, rödlönn
Acer saccharinum, silverlönn
Alnus, alar, de flesta
Aronia melanocarpa, aronia
Betula alleghaniensis, gulbjörk
Betula nigra, svartbjörk
Betula pubescens, glasbjörk
Calluna vulgaris, ljung
Cercidiphyllum japonicum, katsura
Cornus alba, kornell
Erica tetralix, klockljung
Euonymus europaeus, benved
Fraxinus excelsior, ask
Ilex verticillata, sommarjärnek
Metasequoia glyptostroboides, kinesisk sekvoja
Nyssa sylvatica, nyssa
Populus nigra, svartpoppel
Prunus padus, hägg
Pterocarya fraxinifolia, kaukasisk vingnöt
Rhamnus frangula, brakved
Quercus palustris, kärrek
Rhododendron (Ledum) groenlandicum, bredbladig skvattram
Rhododendron viscosum, sen azalea
Salix, pil, sälg, viden, de flesta
Taxodium distichum, sumpcypress
Vaccinium corymbosum, amerikanskt blåbär

Örter, ormbunkar och stråväxter
Ajuga reptans, revsuga
Asclepias incarnata, rosensidenört
Aster novi-belgii (Symphyotrichum n-b), höstaster
Aster novae-angliae (Symphyotrichum n-a), luktaster
Astilbe, astilbe
Athyrium filix-femina, majbräken
Carex, starr, många arter
Darmera peltata, sköldbräcka
Deschampsia cespitosa, tuvtåtel
Eupatorium cannabinum, hampflockel
Eupatorium maculatum, fläckflockel
Euphorbia palustris, kärrtörel
Filipendula rubra, amerikanskt älggräs
Iris setosa, tuviris
Iris sibirica, strandiris
Liatris spicata, rosenstav
Lysimachia punctata, praktlysing
Lysimachia nummularia, penningblad
Lythrum salicaria, fackelblomster
Matteuccia struthiopteris, strutbräken
Molinia caerulea, blåtåtel
Myosotis palustris, förgätmigej
Osmunda cinnamomea, kanelsafsa
Osmunda regalis, kungsbräken, safsa
Phlox paniculata, höstflox
Physostegia virginiana, drakmynta
Pycnanthemum virginianum, präriemynta
Spartina pectinata, spartina
Thalictrum flavum, ängsruta
Valeriana officinalis, läkevänderot

Det är som sagt många fler växter som platsar på den här listan och om andan faller på så kanske jag lägger till en och annan växt som tål översvämning vad det lider.

Rosensidenört och präriemynta vid strandkanten.

Bortspolat på lek och allvar

2011-10-28T06:35:00.002+02:00

Översvämmat

Efter häftiga, ihållande regn kan vattnet stiga i vattendrag och sjöar och svämma över sina bräddar. Det är den illusionen man så enkelt men effektfullt har skapat i den japanska trädgården genom att markera en väg som går ner i vattnet mellan två av trädgårdens öar.

Här är det på lek, men längre västerut fick vi erfara att verkgheten som så ofta överträffar dikten. Något besök i Avoca Prairie and Savanna State Natural Area i Wisconsin blev det aldrig. Vägen dit var överspolad av en strid flod av forsande vatten. Med bil gick det inte att passera och till fots kändes strömmen för strark och uppgiften att ta sig över till andra sidan för riskabel.

Men bara två veckor tidigare hade vattnet stått ännu så mycket högre. När vi körde längs vägarna såg vi slamranden i vegetationen halvannan meter över biltaket. I det perspektivet kändes det missade besöket i Avoca inte längre lika förargligt.

I avrinningsområdet till Mississippi var vägarna bortsplade på flera håll och träden stod i meterdjupt vatten.

Porten till Avoca. Här var det stopp på riktigt.

För svårt att ta sig över

Träden har stått under vatten i åtskilliga veckor och börjar lida av vätan

Mississippi mellan Illinois och Idoha

Elizabeth Hubert Malott Japanese Garden

2011-10-27T06:07:00.001+02:00

The Garden of Three Islands är en mycket besöksvärd japansk trädgård i Chicago Botanic Garden. Det är den bästa trädgård av japanskt snitt som jag sett utanför Japan. Eftersom jag ännu inte varit i Japan så vet jag inte om den skulle kunna mäta sig med trädgårdarna i självaste öriket i öster, men den är hur som helst verkligen värd ett besök. När jag var där i slutet av juli överraskades vi av ett våldsamt åskoväder som höll mig inomhus i flera timmar. Strax efter regnet var trädgården tom på besökare, ångande av vattenmättnad och magiskt överväldigande.

Det blev en blå bolltistel i år

2011-10-16T10:52:00.006+02:00

Blå bolltistel. Foto: Marie Andersson

2012 blir bolltistlarnas år
Året Perenn utses varje år av Perennagruppen som består av vår inhemska elit av perennodlare och kungörandet brukar ske under höstens trädgårdsmässa. I år presenterade Lena Drameus-Åberg från Åbergs Trädgård i Ystad perennodlarnas val, Echinops bannaticus, blå bolltistel.

Som vanligt har man enats kring en mycket odlingsvärd och praktfull perenn. Den blå bolltisteln hör till våra bästa högresta och formstarka växter för trädgårdens soliga blomsterplanteringar. Härdigheten är utmärkt och den klarar de flesta jordar så länge de är väldränerade och utan stående vinterfukt. Särskilt lämpad är den för en stäppartad plantering med gassande sol och grusigt och torrt kring rötterna.

Bolltistelns stålblå blomklot passar fint till andra blå eller blåvioletta färger, men mörkt purpurrött och alla rosa nyanser gör sig också bra i samma sällskap. Vitt och grått är som alltid gångbart och komplementära toner i orange eller gult fungerar utmärkt i små doser.

Som formkontrast lämpar sig dels fjäderlika former som vi hittar bland de flesta prydnadsgräs, dels smala uppåtsträvande spiror som hos kungsljus, anisisop och kransveronika. I pressmeddelandet finns det som vanligt en lista med förslag på samplanteringsväxter. Där ges många utmärkta exempel på lämpliga följeväxter till bolltisteln, även om Gillenia, Phlomis, Achillea filipendulina och någon till råkat hamna i fel lista.

Det enda man måste tänka på är var bolltisteln placeras i en rabatt eller stäpplantering. Årets Perenn 2012 tillhör nämligen en skara perenner som inte dör särdeles vackert. Till samma grupp av fuldöende perenner kan vi sortera in till exempel solbrud, Helenium, och gulklint, Centaurea macrocephala. Hos dessa torkar bladverket in en tid efter blomningen och sedan står det torrt och skräpigt kvar resen av säsongen.

Nu brukar jag ju säga att brunt också är en färg och det är förvisso sant. Men olika perenner har en tendens att dö olika snyggt. Just den blå bolltistel hör alltså till dem som kan se fula och tråkiga ut när de har vissnat. Därför bör bolltisteln inte placeras i framkanten av en plantering utan ett stycke in där andra ännu grönskande eller vackert döende perenner kan dölja det osnygga, vissna bladverket.

På det hela taget är Årets Perenn 2012 en alldelses förträfflig perenn, som jag nu hoppas ska få den uppmärksamhet och spridning i park och trädgård som den verkligen förtjänar. Så gå ut och jonglera i rabatten - plantera en bolltistel redan i dag! Det kan inte bli fel.

Världsparken - jorden runt på en dag

2011-10-02T06:29:00.002+02:00

Det får alltid plats en planta till! Minibussen är dock snart fullastad inför planteringen

En stor visionär är han utan tvivel, Anders Dagsberg, stadsträdgårdsmästare i Mariestad och tillika lärare på Göteborgs universitets trädgårdsskola DaCapo i samma stad.

Sakta, lite i skymundan, växer och frodas nu de olika geografiska planteringarna i Världsparken, ett grönt stråk av olika biotoper från skilda delar av jordens tempererade områden som Anders har initierat. Snart ska vi kunna vandra i en kinesisk sekvojaskog, en amerikansk sumpskog, en mellanösternskog, på en svensk torräng och mitt bland många andra spännande biotoper.

Under ett skyddande tak av björkgrenar spirar en del av den blivande Världsparkskogen

Träden i de framtida skogsbiotoperna är planterade som små, taniga landskapsplantor och tar därför många år på sig innan de vuxit sig stora och bildat ett skyddande krontak där sedan skuggfördragande örter kan breda ut sig kring våra hårt snörade vandringskängor. Men de är på gång! Lärken som används som amträd är redan uppe och petar i skyn och därunder bubblar det av aktivitet bland de allt större före detta landskapsplantorna av olika trädslag.

Rudbeckia triloba och Aster pilosus blommar på den gamla präriedelen i Världsparken

En annan del av Världsparken utgörs av en nordamerikansk prärie som började att anläggas för två år sedan och som när den är helt utbyggd om ett antal år kommer att omgärda en hel fyrvägskorsning och omfatta omkring ett hektar av blommande örter och vajande präriegräs.

I onsdags och torsdags var jag i Mariestad för att slutföra tredje etappen av prärien. På onsdag förmiddag berättade jag först för studenterna på skolan om prärien som ekosystem och visade bilder från såväl ursprungliga, restaurerade prärier som prärieplanteringar från både USA och Europa.

Här ska det planteras

Sedan skulle 500 kvadratmeter gräsmark en bit från själva korsningen omvandlas till prärie. Grässvålen var redan borttagen och ca 30 cm krossmaterial 0-20 hade lagts ut ovanpå den befintliga jorden. Jag placerade ut växterna på plats och studenterna började att plantera.

Många av växterna var de samma som på den redan anlagda präriedelen. Där växer sedan tidigare röd sidenört, Asclepias tuberosa, läkerudbeckia, Echinacea pallida, skallerormsmartorn, Eryngium yuccifolium, solöga, Coreopsis lanceolata och kokardblomster, Gaillardia för att nu nämna några.

Flera nya arter har tillkommit på den nya präriebiten som nu har planterats. Asclepias purpurascens, Dalea purpurea 'Stephanie', Echinacea simulata, Liatris aspera, Penstemon tubaeflorus, Phlox pilosa, Ruellia humilis och Verbena rigida är alla nya inslag på prärien i Mariestad.

Kom till Mariestad och besök Världsparken i vardande nu! Prärien blommar ju redan för fullt!

Studenterna på DaCapo gjorde ett utmärkt planteringsjobb

Efter två dagars slit är nästan allt planterat

Färdigt! Det är 12 plantor/m²

Allér på kyrkogården

2011-09-26T13:41:00.005+02:00

Snacka om häck!

I fredags åkte vi till Danmark med kursen Växtteknik vid SLU i Alnarp. Det var Johan Östberg och jag och 33 studenter som studerade växttekniken och växterna på tre olika kyrkogårdar i Köpenhamn. I tur och ordning besökte vi Assistens Kirkegård, Bispebjerg Kirkegård och slutligen Mariebjerg Kirkegård.

Särskilt imponerades vi av alla allér som genomkorsade kyrkogårdarna och då särskilt på Bispebjerg Kirkegård. Man hade även använt sig av trädslag som sällan ses som alléer, däribland serbisk gran, Picea omorika och cembratall, Pinus cembra.

Populus nigra 'Italica', italiensk pelarpoppel, är en smalväxande form av svartpoppel

En allé av Carpinus betulus 'Fastigiata'-typ, avenbok, på Bispebjerg Kirkegård

Idegran, Taxus baccata, hör till de mest formbara växterna

En ståtlig allé av cembratall, Pinus cembra. Årsskotten kortas in varje år.

Fraxinus pensylvanica, rödask

Den serbiska granen, Picea omorika, som friväxande allé

Fargesia murielae, bergbambu, bildade en gång gröna allégångar på Mariebjerg Kirkegård

Sakta färgas parken i rött och gult

2011-09-22T06:00:00.006+02:00

Crataegus persimilis 'Prunifolia' på savannen i Laholm igår

Höstfärgerna har långt ifrån slagit ut i full styrka ännu. På savannen har hagtornsbuskarna, Crataegus persimilis 'Prunifolia', visserligen antagit sin så typiska orangegula ton, men de är ännu ganska ensamma om det färggranna klädombytet.

Itea virginica i stadsparkens woodland

Itea virginica har precis börjat lysa upp i höstmörkret

Fast en och annan av en annan färgsprakare har faktiskt redan tagit på höstkostymen. Det är den lilla nordamerikanska, fuktälskande busken Itea virginica som växer i både parkens woodland och på flera ställen på savannen. Itean blommar under sommaren med långa vita blomställningar och får i september och oktober ofta strålande höstfärger i olika nyanser av rött, purpur och orange.

Gulved, Cladrastis kentukea, har skiftat färg från grönt till gult

Gulveden, Cladrastis kentukea, och korstörnet, Gleditsia triacanthos, har ju faktiskt också i ärlighetens namn redan klätt om till gula stassar, men alla andra väntar ännu någon vecka eller två på det stundande skrudbytet. Nu vill vi snart se rödlönnen, Acer rubrum, Nyssa sylvatica och Oxydendrum arboreum på cat walken.

Vårbacken - etapp 2

2011-09-21T16:42:00.002+02:00

Idag färdigställdes andra etappen av vårbacken i Laholm. Som vanligt när det ska sås eller sättas, planteras eller planeras i stadsparken så var regnet en lika säker som ovälkommen följeslagare.

Många olika lökväxter kom i jorden idag. Störst i antal var vårstjärnan, Chionodoxa forbesii, med sina 20 000 lökar, men också Chionodoxa luciliae, Crocus chrysanthus 'Blue Pearl', Crocus tommasinianus och Scilla bifolia förekom i flera tusental.

Andra lökar som sattes i mindre mängd var exempelvis balkansippa, Anemone blanda, i blå nyanser, den rosalila snökrokussorten Crocus tommasinianus 'Rubinetta', dubbelblommande snödroppe, Galanthus nivalis 'Flore Pleno' och den undersköna lilla krokusen, Crocus vernus ssp vernus var. scepusiensis. För att nu nämna några. Totalt sattes 27 olika taxa av lök- och knölväxter. Nu väntar vi med spänning på resultatet! Till våren blir det alltså ännu blommigare i Laholm och nästa höst är det så dags för sista etappen av vårbacken.

Efteråt täcktes hela vårbacken av ca 7-8 cm jord och sedan ska det sås gräs över det hela.

Kompassört på Dixon Prairie

2011-09-15T06:15:00.004+02:00

Silphium laciniatum

I Chicago Botanic Garden finns många olika trädgårdsrum. Störst och mest storslagen är The Dixon Prairie som består av flera olika präriebiotoper. Här finns en magnifik Tallgrass Prairie och också en torr Hill Prairie, en Sand Prairie och en fuktigare Fen Prairie.

Kompassört, Silphium laciniatum på högörtsprärien

Silphium lacinatum kallas för kompassört på svenska och Compass Plant i USA för sin egenskap att orientera bladen i nord-sydlig riktning. På så vis utsätts bladmassan för så lite brännande middagssol som möjligt. Kompassörten växer i stora massor på högörtsdelen av Dixon Prairie.

Det är en ståtlig växt med en blomställning som på näringsrika jordar kan bli en bra bit över 3 meter hög. Den har en kraftig pålrot som går djupt ner i jorden och gör att kompassörten är både synnerligen torktålig och mycket långlivad.

Amorpha canescens växer på den torra sandprärien i Chicagos botaniska trädgård

Röd sidenört, Asclepias tuberosa föredrar genomsläppliga och väldränerade jordar.

Stäppen börjar ta ton

2011-09-11T07:12:00.003+02:00

Från gräsmatta till kalkstäpp
Under våren har Trollebergsrondellen i Lund ändrat skepnad och nu vajar där redan enstaka stäppgräs bland blommande perovskia, brödranejlika och brittsommaraster. I påskas planterade vi massor av torkälskande stäppväxter direkt i den utlagda kalkkrossen. Dessutom såddes en hel del frön som nu så sakteliga har börjat att spira bland stenskravlet. Men det kommer att ta minst 3-4 år innan allt har etablerat sig och vuxit sig någorlunda färdigt.

Redan kan man dock ana vad som väntar oss om några år. Så här års är det Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' och Aster amellus 'Breslau' som är huvudaktörer på den runda scenen. Fortfarande blommar enstaka plantor av brödranejlika, Dianthus carthusianorum, låg grekvädd, Knautia macedonica 'Mars Midjet' och Geranium 'Tiny Monster'.

På onsdag är det dags för sättning av lökväxter. Det är särskilt stäpplök, Allium christophii, och klotlök, Allium sphaerocephalon, som ska tryckas ner i kalkkrossen. Gräslök, Allium schoenoprasum, har vi istället direktsått och de har redan grott i tusental bland småstenarna.

Så här såg det ut i början av juni i år.

Betula nigra 'Little King' - växtporträttet 4

2011-09-02T12:55:00.008+02:00

Betula nigra 'Little King' i Chicago Botanic Garden

I östra USA förekommer fyra olika björkarter i det vilda. Flera av de nordamerikanska björkarna är intressanta för odling också hos oss i norra Europa. Vanligast i kultur är pappersbjörken, Betula papyrifera. Även svartbjörk, Betula nigra, och gulbjörken, Betula alleghaniensis, odlas en del medan körsbärsbjörken, Betula lenta, är betydligt ovanligare.

Svartbjörken, Betula nigra, hittar man på fuktiga växtplatser i USA, vid kärr och längs åar, kring sjöar och i dalsänkor där grundvattnet ligger nära ytan.

Betula nigra 'Little King' är en intressant dvärgform som introducerades 1991 av King Nursery i Illinois. Den blir sällan mer än 6-7 meter hög och utvecklar ett kompakt, bonsailiknande växtsätt.

Betula nigra 'Little King'

Kortfakta om svartbjörken

Artnamn: Betula nigra
Trivialnamn: svartbjörk
Namn i ursprungslandet: River Birch, Black Birch, Red Birch, Water Birch
Familj: björkväxter, Betulaceae
Ursprung: östra och centrala Nordamerika
Förekomst: från östra Texas, norrut längs Mississippi till nordöstra Iowa och vidare österut till New York och i alla stater söder därom.
Livsform: lövfällande träd
Utseende: medelstort, snabbväxande, ofta flerstammigt träd, sällan mer än 20-25 meter högt. Barken som är raggig och bronsbrun till rosabrun som äldre gråsvart, flagnar i olikstora remsor. Kronan kan ofta se lite risig och rörig ut med många smågrenar som går kors och tvärs åt alla håll. Bladen som sitter strödda längs smågrenarna är brett triangulära med en bred bas och är dubbelt tandade precis som hos Betula pendula. De är ca 4-8 cm långa och mörkgröna på ovansidan och något mer ljust gulgröna undertill. Gula höstfärger, men svartbjörken tillhör inte de bästa björkarna när det gäller vacker höstfärg. Fäller också bladen relativt tidigt.
Blomning: han- och honhängen under våren, släpper de tvåvingade fröna under sensommaren.
Ståndort: fuktiga till våta växtplatser, vid åar, sjöar, kärr, diken och i sänkor. Ibland på torrare platser.
Växtplats i trädgården: kan odlas betydligt torrare utan problem, helst en öppen inte allt för skuggig plats, trivs bäst på mullrika, lätt kemiskt sura eller neutrala jordar, alkaliska förhållanden kan orsaka klorotiska blad, tål lerjord och längre översvämningar. Kronan inte särskilt vindtålig, efter kraftiga vindar ligger ofta massvis av smågrenar på marken.
Härdighet: varierar beroende av proviniens, härdiga former finns i handeln. USA zon 3b-9a, Europa zon 3-9, Sverige zon I-V.
Förökning: arten förökas enklast med frö som ska sås som nymoget, ljusgroende, fröna gror vanligen inom tre veckor, äldre frön kan kallstratifieras i två veckor innan sådd, kloner och namnsorter måste förökas vegetativt, både okulering, ympning och i viss mån sticklingar förekommer.
Användning: som solitär eller i små grupper, som inslag i ett östamerikanskt woodland, vid mosskanten eller dammen. Placeras så att den vackra, flagande orangebruna barken kommer till sin rätt. Svartbjörk tål höga temperaturer bättre än många andra björkar och kan därför med fördel användas i södra USA, Australien och i Sydeuropa. Namnsorten 'Little King' kan användas som storbonsai. Fröna äts av många småfåglar. Vårplantering är att föredra.
Undertaxa: flera selektioner förekommer på marknaden.
'Little King' (Fox Valley™) kompakt växande dvärgform
'Summer Cascade', form med kraftigt hängande huvudgrenar och skott, lågväxande, hittad av John and Daniel Allen på Shiloh Nursery i Harmony, North Carolina
'Studetec' (TECUMSEH COMPACT®), dvärgform med överhängande grenar från Studebaker Nurseris i Ohio
'Cully' ('Heritage®), snabbväxande selektion med mycket vacker rosavit bark, resistent mot björkbarkborren
'Shiloh Splash', en ny variegerad form med breda vita bladkanter, vacker bark, funnen på Shiloh Nursery i Harmony, North Carolina
'Dura Heat', lik vildformen men något lägre, tål värme och torka bättre, barken vitare än hos arten med ljusrosa flagnande remsor, god resistens mot vedparasiter
Etnobotanik: veden är ganska lös och lätt, men vanligen full av kvisthål och anses inte vara särdeles värdefull för kommersiellt bruk. Stundom görs dock möbler av svartbjörkens lätta ved.

Gräs och bananer

2011-08-30T11:05:00.007+02:00

Lisens fantastiska färgexplosion

Det har varit trädgårdsfest på Sofiero igen. I fredags och under helgen var det öppet för festande bland såväl matstånd och växtförsäljare som spännande trädgårdsinstallationer. Redan strax efter entrén möttes man av plantskolestånd med ett extraordinärt sortimet av växter. Här stod både Peter Linder och Eric Wahlsteen och några till och hälsade besökarna välkomna. Eric driver annars plantskolan Borealis i Alnarp.

I år hade man satsat lite extra på trädgårdsinstallationer vad det verkade. Lisen Hedenbergs Cosmopolitan var en utstuderad färgupplevelse med eldigt röd montbrieta i kontrast mot isbergskyliga, välvda plastväggar i kallturkos med Dahlia i rosa nyanser som fint ackompanjemang och med en gräsmattegång i rödaste rött.

Det hela blev en mycket lyckad installation där varje växt tycks ha vägts på guldvåg innan den fått tillåtelse att vara med i det celebra sällskapet. Jättebra Lisen! Nu vill jag se mer av din skaparglöd - gärna utanför Sofieros begränsade värld nästa gång.

Om man ser till hela processen från idé och koncept till genomförande och resultat så är Rebecka Roséns installation Gräs i kubik bland det absolut bästa som någonsin visats upp på en gräsmatta i vårt avlånga land. Läs, se och lär om den här processen, om snittet och ställningstagandet, kubiken, rörelsen och den extra dimensionen. Lägg hela tankekedjan på minnet, njut och betänk att det kan inte bli bättre än så här. Klipp ut beskrivningen och klistra på kylskåpsdörren! På utsidan.

Frånsett detta så var gräsinstallationen befriande genomgrön och utan alla sprakande och knallande färgexplosioner som de andra installationerna bombarderats med i överflöd. Det hjälpte till en aning att höja Gräs i kubik ännu en nivå.

Karin Svensson, lärare och mentor i Alnarp, som varit med hela vägen från början till slut med både vägledning och bygghjälp måste förstås också lyftas fram i sammanhanget.

Gräs på rulle

Japanska koikarpar från Skåne i akvarier på pidestaler i en prärieliknande blomsteräng i Ulf Strindbergs och Mona Holmbergs fina monter Koiparken.

Amani tyckte att Koiparken var roligast av alla installationerna på Sofiero

Ulf Strindbergs och Mona Holmbergs installation Koiparken var bäst av alla när det gällde att skapa spänning och oväntade upplevelser. Här fanns mycket att upptäcka för alla åldrar och alla gröna intresseinriktningar.

Samtidigt var det här den mest spretande skapelsen framför slottet utan något tydligt sammanhållande tema. Hur fina och välgjorda de olika delarna än var, undrade man till exempel vad koikarparna gjorde i en blommande prärieäng.

Nej, behållningen av Koiparken var inte designen utan just mångfalden och det spännande växtmaterialet. Här fanns växter som sällan eller aldrig skådas i sådana här sammanhang. Att sedan dammfolien syntes både här och där i installationen drar ner det annars goda helhetsintrycket åtskilliga nivåer.

Annars tror jag att Koiparken kanske var den trädgårdsidé som uppskattades mest av den vanlige trädgårdsägaren. Här fick man verkligen konkreta tips om hur man faktiskt kan göra i sin egen trädgård. De andra installationerna var ju just genuina installationer och därför mer uttryck för en konstart än direkt överförbara tips till en verklig trädgård. Bra, båda typerna av trädgårdsidéer behövs på en sådan här mässa.

Den japanska delen av Ulf och Monas skapelse

Växtvägg á la Magnus Svensson

Magnus Svensson har ju gjort sig känd som en skicklig kreatör av smakliga och välkomponerade anrättningar och Garden House utgjorde inget undantag från den regeln. Växtväggen på utsidan av det svarta trädgårdshuset var det bästa jag sett i den väggen, förlåt vägen - en utsökt kombination av färger och former.

Innanför väggarna möttes man av en maxad plantering med en oerhört genomtänkt och lyckat växtval. Resultatet var förstås till stor del avhängigt av de otroligt frodiga och välvuxna plantorna. Om jag förstod saken rätt så hade Magnus själv odlat fram och skött växterna under hela sommaren. Att Magnus betyder större på latin fick kanske växtligheten att sätta lite extra fart med tillväxten. Bra jobbat Mange! Garden House hade faktiskt lite av Chelsea-potential.

Inget negativt? Jo, namnet. Garden house. Hallå, vi är fortfarande i Sverige som min bror Mikael skulle hade sagt om han inte vore i Nordnorge just nu. Sen stördes jag en aning av den illröda färgen som målats på husets karmar, framförallt när man såg installationen från håll. Då tog det fokus från den fantastiska och mer dovt finstämda växtväggen. Men det är detaljer; som helhet var detta helt enkelt superbäst!

Hortensia och kantlök

2011-08-24T06:46:00.006+02:00

Den vanliga trädgårdshortensian, Hydrangea macrophylla, ser man mest använd i rabatter och små planteringar och då oftast några få tillsammans eller i mindre grupper. Här i Chicago Botanic Garden har de använts som marktäckare i en sluttning under några tallar på ett mycket effektfullt sätt. De runda, mjukrosa blombollarna rullar liksom ner från slänten som ett ljuvligt, romantiskt blommoln. Vackert!

Lite längre bort i samma slänt men utan tallarnas skugga, upprepas de runda blomformerna och snarlika rosa nyanser genom Allium senescens ssp montanum. Det är en trevlig och lättodlad lökväxt som av någon outgrundlig anledning getts det svenska namnet kantlök. Hur som helst är det en utmärkt designidé med hortensian i skuggan under träden och förlängningen ut i solen av samma form- och färgspel genom kantlöken.

Chicago Botanic Garden

2011-08-19T07:11:00.003+02:00

Echinacea, Liatris och Silene regia i ett litet prärieparti i trädgården

Äntligen! Chicago Botanic Garden har länge stått på önskelistan över platser värda ett besök och anläggningen uppfyllde de högt ställda förväntningarna med råge. Här finns så mycket att se och upptäcka. En heldag visade sig vara alldeles för kort tid, så jag tänker inte stryka Chicagos botaniska trädgård från önskelistan ännu. Nu vill jag återvända hit, men kanske en annan tid på året.

Särskilt imponerande var den japanska trädgården, Oehmes och van Swedens planteringar förstås och så givetvis Dixon Prairie, som var den bästa nyskapade prärien som jag stötte på under hela resan. Men mer om detta en annan dag. Idag blir det bara några vyer längs vattendraget som flyter genom parken.

Terassen med prärieutsikten ovan

Ratibida pinnata växer i stora sjok längs kanten till ån

I de fuktigare partierna nära vattnet trivs Asclepias incarnata och Pycnanthemum virginiana

Aclepias incarnata varierar i färg från djupt purpurrosa till nästan vit, här en ljusrosa form

Fjärde sommaren med prärien i Alnarp

2011-08-17T07:09:00.003+02:00

Under tiden som jag studerat prärier i USA har prärieplanteringen på hemmaplan i smyg utvecklats till ett eldorado av blomsterprakt. Just nu blommar de tusen rosenstavarna och de ackompanjeras av gullris, rudbeckia och några andra enstaka prärieinvånare.

Vi har planterat två arter av rosenstav på prärien. Liatris graminifolia som är tidigast, börjar blomma redan under den första hälften av juli och är nu nästan utblommad. Istället har Liatris pycnostachya fullständigt tagit över scenen. Den är syskon till Liatris spicata men kan genom den fina behåringen på stjälken lätt sklijas från brorsan som har hårlösa stjälkar.

Liatris pycnostachya växer i det vilda främst på friska till ganska fuktiga marker, men kan stundom hittas på torra prärier också. I Alnarp har de utvecklats väl på den torra lättleran, men föryngrar sig inte här vad vi kunnat se ännu.

Prärien i Alnarps anlades i oktober 2007 och blommar nu alltså den fjärde sommaren efter plantering. Den tycks bli bättre och bättre för varje år precis som det ska vara.

Liatris pycnostachya i full blom, 16 augusti 2011

Till vänster på bilden blommar en röd liten Silene regia

Somme Prairie Nature Preserve

2011-08-13T21:30:00.003+02:00

Den tre veckor långa vistelsen i Illinois och Wisconsin är över och med mig hem har jag säckvis med inspiration och massor av nyförvärvad kunskap om den nordamerikanska prärien som ekosystem och härliga minnen från mötena med alla spännande växter som växer där.

Först i raden av alla besök var Somme Prairie Nature Preserve som ligger mitt i Chicagoland, i Northbrook inte så långt från själva huvudorten. Reservatet som är omgärdat av vägar, järnväg och bebyggelse är en verklig pärla mitt i storstadens trafikbrus. Det drygt 30 hektar stora skyddade området består av omväxlande parter med tät skog, glesare woodland, savann och prärie. I mitten av juli var det många olika växter i blom. Prärierna dominerades av några få gräsarter och framförallt Big Bluestem, Andropogon gerardii, Indian Grass, Sorghastrum nutans, Prairie Dropseed, Sporobolus heterolepis och Little Bluestem, Schizachyrium scoparium. I fuktiga partier växte bestånd av Prairie Cordgrass, Spartina pectinata.

De örtartade växterna var desto fler till antalet och särskilt Virginia Mountain Mint eller Common Mountain Mint, Pycnathemum virginianum, med sin starka men angenäma mintdoft, och Rattlesnake Master, Eryngium yuccifolium, förekom i stor mängd.

Andra växter i blom i mitten av juli på Somme prärie var Leadplant, Amorpha canescens, Prairie Indian Plantain, Arnoglossum plantagineum, Butterfly Milkweed, Asclepias tuberosa, Purple Prairie Clover, Dalea purpurea, False Sunflower, Heliopsis helianthoides, Wild Bergamot, Monarda fistulosa, Wild Quinine, Parthenium integrifolium, Yellow Coneflower, Ratibida pinnata, Black-Eyed Susan, Rudbeckia hirta och Sweet Coneflower, Rudbeckia subtomentosa och många, många fler.

Dalea purpurea blommade som allra bäst när jag besökte Somme prärie

Dalea purpurea och skallerormsmartorn, Eryngium yuccifolium

Monarda fistulosa och Rudbeckia hirta

Big Bluestem, Andropogon gerardii och Eryngium yuccifolium

Rattlesnake Master, Eryngium yuccifolium

Ratibida pinnata och Monarda fistulosa

Lead Plant, Amorpha canescens och Pycnathemum virginianum

Butterfly Milkweed, Asclepias tuberos,a bland präriemyntorna, Pycnanthemum

På fuktigare ställen växte Asclepias incarnata och Spartina pectinata

Reservatet ligger mitt bland Chicagotrafikens buller

Prairie Dock, Silphium terebinthinaceum, hade inte börjat att blomma ännu

Vägen västerut

2011-07-27T15:09:00.002+02:00

Röd sidenört, Asclepias tuberosa

En vecka av den fantastiska resan till prärierna i Nordamerika har gått och vi ska stanna här i två veckor till. Eftersom jag är ute på prärier, savanner och i parker mest hela tiden så hinner jag inte skriva så mycket här på bloggen nu. Men när jag har kommit hem så blir det förhoppningsvis tid för lite fylligare rapporter. Än så länge får ni, kära läsare, hålla tillgodo med några få men vackra bilder från resan som gått.

Del av plantering av Oehme och van Sweden i Chicago Botanic Garden

Vit prärieklöver, Dalea candida

Monarda fistulosa i Sundrop Prairie Nature Preserve, Chicago, USA

Liatris spicata och Solidago juncea på the Gensburg-Markham Prairie, Chicago

Maryhill - öppen trädgård

2011-07-11T19:13:00.004+02:00

Igår besökte jag så äntligen Maryhill i Lund. Jag försökte komma dit med studenterna tidigare i år, men David Kallós som bor där hade tyvärr inte tid den gången. Nu blev det i alla fall till slut ett besök tillsammans med Judy och Amani istället. Det hölls öppen trädgård både under lördag och söndag och många hittade dit. Vi var där redan när portarna slogs upp klockan 11 innan allför många hunnit dit och börjat skymma den fagra utsikten.

Gården på Kävlingevägen 18 i Lund var från början ett slakteri men bebos nu av Lotte Möllers son David Kallós. David som är krögare har för övrigt även ett recept för att tillreda "mördarsniglar". Om anrättningen verkligen serveras i hans restaurang betvivlar jag dock. Lotte själv bor nästgranne åt öster och dit hade jag möljighet att komma för en kort tid sedan med studenterna på min kurs i Alnarp.

Inträdet på 45 kronor per person betalades vid entrén.

Väster om huset ligger en trädgårdsdel med klippta buxbomshäckar och topiary i buxbom. Här finns också en vit bänk som vätter mot anläggningen och flera ställningar med klättrande klematis. Rosor och gammaldags perenner är planterade innanför buxbomshäckarna.

Topiary och klematis på Maryhill

Mest berömd och kanske också mest sevärd är innergården med ett hav av vägvårda. Den centrala delen av gården består av en vildvuxen äng som har spridit sig med frö från enstaka planterade plantor. Här växer förutom vägvårda, Cikoria intybus, också bland annat kornvallmo, jättekungsljus, blåeld, åkervädd, prästkrage och gulmåra.

Jättekungsljus, Verbascum olympicum, på innergårdens vilda äng

Längs väggarna på innergården växer stockrosor och olika klätterväxter

Amani beundrar ett konstverk i sten av Clara Sörnäs

I trädgårdens yttre delar löper flera smala stigar i en frodig lundremsa

Peter Linder från Peter Linders Plantskola var där under söndagen och sålde sina ovanliga träd och buskar och även en hel del spännande perenner. Jag funderade på att införskaffa ett fikon 'Desert King' men kom aldrig riktigt till köp.

Det var flera andra som mött upp den här helgen på Maryhill. Från Råby Biogrönt kom Tommy Nordgren, min gamle klasskamrat från Högre Specialkursen i Alnarp, och sålde sina ekologiska grönsaker och faktiskt också några perenner, Gessie Örta- och Rosengård var där liksom Clara Sörnäs med sina fantastiska stenskulpturer.

Hever Castle and Gardens

2011-07-06T22:26:00.005+02:00

Efter Sissinghurst bar det så av till Hever Castle and Gardens inte så långt från Edenbridge i Kent. Sissinghurst har jag besökt förut, men Hever var en helt ny bekantskap och en väldigt spännande men en aning spretig sådan.

Här fanns förvisso mycket att se med många vackra vyer, präktiga planteringar, rekonstruerade renässandetaljer och mycket annat därtill. Men det kändes hela tiden mer som en arrangerad trädgårdsupplevelsepark än som den gamla, historiska park som det verkligen är. Kanske var det delvis för att jag saknade den sammanhållande och genomtänkta strukturen som är så överväldigande bra på Sissinghurst.

Även om man förstås inte ska jämföra två så olika anläggningar, så upplevde jag Hever Gardens mer som ett hopkok av diverse trädgårdsidéer utan genomgående tema eller sammanhang. Men visst, som bilderna här nedanför förhoppningsvis visar så var det väl värt besväret att ta sig hit - trots att det alltså var lite av en spektakelpark. Är det någon som varit där som håller med eller kanske har en avvikande åsikt?

Sissinghurst förstås

2011-06-27T06:47:00.001+02:00

Sissinghurst

En trädgård med utsikt

2011-06-23T05:11:00.001+02:00

Studenterna kopplar av och njuter av den vidunderliga utsikten från the lower garden

När man ändå besöker Hidcote Manor är en sväng inom Kiftsgate Court Garden ett måste. Det ligger nere i backen bara ett småstenkast från Hidcote och är också det en riktig pärla. Det är framförallt de stora höjdskillnaderna som lyfter Kiftsgate till skyarna. Utsikten är fantastisk och hela sluttningen från huvudbyggnaden ner mot the lower garden och the swimming pool känns mer som ett solstekt, grekisk medelhavslandskap än som engelsk country side. De jättestora svarttallarna bidrar säkert till den illusionen.

Utsikten från the lower garden

Allium och Hyacinthoides

Det mest kända och också mest flitigt fotograferade trädgårdsrummet på Kiftsgate är otvivelaktigt the water garden. Där det tidigare låg en tennisbana finns nu innanför höga och välklippta idegranshäckar en stiliserad vattenträdgård med en central fyrkantig ö och ett tjugotal förgyllda blad av Philodendron på långa, vajande stålstjälkar. Skulpturen som är skapad av Simon Allison droppar med jämna intervaller strålar av vatten ner i dammen.

Snacka om starka kontraster!

Grekland? Nej, Kiftsgate i England.

Hidcote Manor i maj

2011-06-22T06:20:00.004+02:00

Det har varit så mycket att ta itu med på sistone att jag inte ens hunnit att berätta vidare om vår fantastiska studieresa till England. Men nu när kurserna i Alnarp har avslutats och studenterna fått ett välbehövligt avbrott i sina studier kan det vara på sin plats att fortsätta med bildkavalkaden.

Efter den uppskattade besöket på Broughton Grange for vi vidare till Rousham House and Garden och därefter till en av Karins absoluta favoritplatser, Hidcote Manor, skapad av Lawrence Johnston under tidigt 1900-tal. Utmärkande för Hidcote är de många olikstora trädgårdsrummen med skiftande namngivna trädgårdsidéer och framförallt de sinnrika och väl genomtänkta förbindelser mellan dessa rum.

Häckarna av främst bok, avenbok, idegran och järnek - ibland flera arter blandade - har stor betydelse för upplevelsen och utgör själva grunden i konstruktionen av trädgårdsplanen. Varje rum har getts sin speciella prägel. Här finns större rum med vildväxande woodlandstema, gammaldags cottagestuk, intimare strikta rum som är tydligt renässansinspirerade och så mer tidstypiska 1900-tals mixed borders med färgtema.

The red border på Hidcote Manor

The red border är en klassisk mixed border med sitt bästa uttryck under hög- och sensommar, men som även nu i maj visar upp stora skönhetsvärden med kontrasten mellan de skira, solbelysta tulpanerna mot de dovare, purpurröda tonerna från buskar som blodplommon, rödbladig perukbuske och dito berberis.

Tulpanerna strålar i solgasset i den röda rabatten

Ett rum i förenklad cottage-stil

I ett av woodland-rummen samsas klockhyacint med frilandsadiantum

Wisteria floribunda med långa, ametistrosa blomklasar

Lysande röda laternor på savannen

2011-06-18T14:33:00.004+02:00

Det är i juni som savannen glöder som rödast. Då blommar både den köttröda, lilla prärieröken, Geum triflorum, eller fjädernejlikrot som det lite menlösare svenska namnförslaget lyder. Men framförallt så är det då som den eldröda scharlakansaklejan, Aquilegia canadensis, lyser upp savannen i Tivoliparken i Laholm.

Scarlakansaklejan är en älsklig, liten varelse med elegant nickande blommor i glesa klasar. Den frösåddes när savannen anlades för tre år sedan och tycks sprida sig mer och mer för varje år som går. När sedan prärieröken blåst ut och scharlakansaklejan slocknat är det andra, högre och stöddigare invånare som tar vid.

Det är temyntor och solhattar, präriemynta och höstöga och så den ståtliga och högresta mexikohatten, Ratibida pinnata. Men dit är det ännu långt och om jag är där när det beger sig, ska jag berätta mer om storperennernas liv och leverne en annan gång.

På savannen blommar scahlakansaklejan bland Zizia aurea, Camassia och Phlox.

Hänryckande rödfibblor i vägrenen

2011-06-13T21:18:00.001+02:00

Rödfibblor längs vägkanten

Som ekolog och landskapsdesigner blir man förstås lätt en aning miljöskadad. Jag brukar till exempel titta mer på landskapet som passerar revy, fåglarna som sträcker och ogräset som frodas i vägrenen än på själva trafiken när jag kör bil. Klart olämpligt naturligtvis, men vi har väl alla våra yrkesskador? Allt är ju också gott och väl så länge inte intressena krockar...

På väg mellan hemmet i Lund och kontoret i Alnarp finns det många skäl till att vrida på huvudet under den drygt kvarts timmes långa bilfärden. Just nu flockar sig rödfibblorna längs vägen i Uppåkra. Bland gruppen fibblor finns det egentligen få iögonenfallande arter och oftast blir de väl styvmoderligt behandlade av de flesta trädgårdsodlare och ses nog sällan som prydnadsväxter. Rödfibblan utgör dock ett undantag. Det är en charmerande liten bekantskap med vackert lysande, klarröda eller orangeröda blomkorgar.

Rödfibblorna på väg till jobbet - mitt alltså, inte deras

Rödfibbla, Hieracium arantiacum eller Pilosella aurantiaca som den numera mestadels kallas, är ganska ovanlig i det vilda, men förekommer här och där i ansenliga numerär. Den sprider sig nämligen med ovanjordiska utlöpare och kan med tiden bilda stora sammanhängande ruggar. När dessa blommar i juni är de en verklig fröjd för ögat.

Jag har ännu inte använt rödfibblan i någon plantering, men funderar starkt på att samla lite frön efter blomningen för att så ut på den nyanlagda fjärilsängen i Laholm. Där skulle den kunna bli en verklig prydnad och passar ju också väl in på temat eftersom blommorna ofta besöks av fjärilar.

Rödfibblan sprider sig med utlöpare och bildar så småningom stora sjok

Blomfärgen kan variera mellan olika populationer och då rödfibblan likt många av sina släktingar är apomiktisk kan ett antal mer eller mindre särskiljbara småarter urskiljas. Det förekommer former med klarröda blomkorgar och populationer med mer gulfärgade blommor. Oftast är de yttre blommorna i korgen kraftigt orangeröda, medan de inre många gånger går mer i gult eller gulorange.

De inre blommorna har oftast en mer gulaktig nyans.

Sabina på Chelsea Flower Show

2011-06-09T23:49:00.012+02:00

The Telegraph Garden "Modern Classic"

Dagens inlägg har inte jag skrivit. Det är istället författat av min kära kollega Sabina Jallow som besökte Chelsea Flower Show i London tidigare i år. Tack för bidraget Sabina! Så här skriver hon:

Hej Peter!
Här kommer min rapport från RHS Chelsea Flower Show, en riktig liten orgie i visningsträdgårdar!
Fotona är tagna av Jeremy Garnett, en trevlig herre som var min värd.

Där nutid och historia möts
Best in show i år var, The Telegraph Garden "Modern Classic", sponsrad av Daily Telegraph och designad av Cleve West.

Det speciella med trädgården är att man blandar gammal hantverkskunskap med modern teknisk kunskap. Man mixar exempelvis stapelmursteknik - kontroversiellt nog är stenarna staplade med sin smalaste sida nedåt som om de var en del av en valvkonstruktion - med pelare av betong men med en ytstruktur som liknar tandhuggning.

Här finns även en kaskad med fem mjuka strålar med renässanskänsla men skapade genom avancerad modern teknik. Trädgården har fyra nivåer och ska likna en gammal ruin. Planteringen är vild med fänkal, Eryngium agavifolium, Achillea ’Taygetea’ och många tvååringar som riddarsporren Delphinium requienii och palsternacka som dominerar med sina gula kronor.

Dominant är även den skarpt mörkröda nejlikan Dianthus cruentus som återkommer som små öar i ett silvrigt bladverk och det höga gräset tuvtåtel, Calamagrostis x acutiflora. Två små träd, Sophora japonica, bildar övergång mellan utställningsträdgården och de befintliga häckarna.

Torr och varm vår
Utmärkande för årets show är att England haft en så varm vår att både påskliljor och pioner faktiskt blommar samtidigt. Problem för alla trägårdsdesigners så klart! Men man har bara lovat att hålla sig till ett bestämt färgschema så växterna är ju utbytbara.

Några tendenser som jag spottat är att man gillar att blanda köksträdgården och blomsterrabatten, vertikal odling med plats för ätliga växter, insekter och smådjur, klimatsmart odling samt att binda ihop dåtid och nutid som "mitt keltiska barndomsminne" och vinnarens romantiska ruiner.

The Laurent-Pierre Garden designad av Luciano Giubbile

Våra favoriter på Chelsea Flower Show 2011, Jeremy och Fiona Garnetts samt mina, är:
The Laurent-Pierre Garden designad av Luciano Giubbile, som elegant champagneminglande struttade runt i gummistövlar. Trädgården var enkelt elegant, en klassisk och lugn komposition med en flätad paviljong vars dörrar rörde sig i vinden. Smakfullt och vackert!

The B & Q Garden, RHS Chelsea Flower Show 2011

The B & Q Garden är designad och byggd av Laurie Chetwood and Patrick Collins. Allt i trädgården utom träden var ätbart. En vertikal köksträdgård och ett insektshotell var pricken över i.

The Irish Sky Garden

The Irish Sky Garden, designad av Diarmuid Gavin, var både spektakulär och mycket sobert välgjord. I markplan fanns en vattenträdgård med 25 stycken en meter vida, runda vattenspeglar i ett bulligt vintergrönt hav. Över konformade bokar svävade en paviljong som hålls på plats av en kranbil.

Nämnas bör även Bunny Guinness Upmarket Formal Kitchen Parterre, som inte fick någon direkt utmärkelse och vi undrar förstås varför. Flätade upphöjda odlingsbäddar för grönsaker och bär samt stora terrakottakrukor för citronträd och fikonträd. Råvarorna ska vara nära köket. Vem vill ha kylskåpet långt från spisen!

Det var allt!

Hälsningar,
Sabina Jallow

Sabinas håruppsättning - best in show?

Växtfestival i Alnarp

2011-06-06T06:38:00.001+02:00

Årets festival hölls i sommarblomssortimentet

Det har varit växtfestival i Alnarp igen. Den här gången var temat vårfägring och bland växterna som visades upp fanns både buskar, perenner och lök- och knölväxter. Efter några korta introduktionstal gavs det intressanta föreläsningar i Crafoordsalen av först Kenneth Lorentzon och sedan Mona Wembling.

Kenneths bildlösa berättelse om Allium och några andra intressanta släkten

Kenneth föreläste om trender kring användning av lök- och knölväxter och han måste vara en av väldigt få som kan prata om Allium med en sådan inlevelse att man faktiskt inte saknade bilder! Föredraget var för ovanlighetens skull nämligen helt befriat från såväl Powerpoint- som diabildsförevisning. Här gällde det istället att använda sin inre föreställningsförmåga och skapa egna bilder. Det konstiga var att det faktiskt funkade.

Mona Wembling presenterade tankarna bakom sin Mästarrabatt "En plats i solen" som tidigare beskrivits ingående på annan plats i den här bloggen. Nu fick vi vårt lystmäte av vackra bilder från Mästarrabatten tagna under olika årstider. Hela Mästarrabatten fanns också planterad nere vid sortimetsträdgårdarna och förevisades av Mona senare under dagen.

Vid det ännu oplanterade sommarblomsortimentet fanns sedan alla växterna. Här hade man skapat fem stationer med massor av spännande vår- och försommarblommande växter. Deltagarna följde en tilldelad guide som berättade om de oilka växterna.

Bakom häcken inleder Eric Wahlsteen innan Mona Wembling presenterar sin Mästarrabatt

Vallmon på grannens baksida

2011-06-05T17:38:00.002+02:00

Motljuset förvandlar den röda vallmon till hav av orangegula flammor

Inger har planterat jättevallmo, Papaver pseudoorientale, på sin baksida. I motljuset lyser den så där fantastiskt eldigt orangeröd som bara jättevallmo kan göra. Det är som om heta flammor blossar upp bakom min lugngröna bamuridå som utgör gräns mellan Ingers och vår uteplats på den lilla baksidan som vi också delar med Mats.

Det är Mats som har skapat vår gemensamma gröna, inramade lilla oas genom alla buskar som han planterat under åren och det är också han som klipper både gräsmattan och fruktträden där för det mesta.

Visst tycker jag om färgexplosionen bakom bambun, men jag är samtidigt glad att den inte syns från vår altan. Gult och rött är aktiva, rörliga färger som tvingar sig på dig och ber om din uppmärksamhet vare sig du vill eller inte. De skapar allt utom lugn och harmoni.

Så när jag vill koppla av efter jobbet så slår jag mig ner bakom min gröna bambu och om jag vill bli uppiggad och väckt ur min slummer tar jag en lov runt bambun och hälsar på hos den färgsprakande vallmon.

Den påträngande vallmofägringen varar dock inte så länge. Snart har den blommat färdigt och istället står där stela kapslar fulla av mörka vallmofrön. Sedan försvinner vallmon nästan helt och lämnar en tom plats i rabatten där andra kan ta över. Lugnet stillar sig så åter på vår baksida.

Vår gemensamma bakgård som Mats sköter med den äran

Ingers uteplats med den ståtliga jättevallmo.

Vargaslätten

2011-05-27T06:16:00.010+02:00

Äntligen! Jag har en önskelista över ännu obesökta platser värda ett besök. Vargaslätten har sedan ganska länge stått högt upp på den listan och när jag så till slut kom dit, nu i sällskap av studenterna på Trädgårdsingenjörsutbildningens designinriktning i Alnarp och mina kollegor Petra och Karin, blev mina högt ställda förväntningar infriade med råge. I mitt tycke är Vargaslätt en av de absolut bästa trädgårdsupplevelser jag någonsin fått, då inberäknat alla tidigare trädgårdsbesök.

Det är framförallt de varsamt skapade mötena mellan den anlagda trädgården och den mer orörda naturen som fascinerar. Av stor betydelse för helhetsintrycket har också de stora, handgrävda dammarna med sina små, välbevuxna öar som sammanbinds av enkla träbroar.

Christina Högardh-Ihr har skrivit en bok om Vargaslätten och här citeras några rader från en bokrecension från 2003 återgiven på Odla.nu:

"Trädgården ligger i Simlångsdalen i södra Halland och anlades 1917 av arkitekten Sigfrid Ericson och hans hustru Ruth. Sedermera såldes den 1954 till en annan intresserad ägare, Gunnar O. Westerberg, som anställde trädgårdsmästaren Nils-Olof Nilsson.

Nils-Olof har tillsammans med ägaren bevarat och utvecklat stället till dess nuvarande prakt.
Vargaslätten är lika stor som två andra samtida trädgårdar i sydvästra Sverige, Sofiero vid Helsingborg och Norrvikens trädgårdar vid Båstad. Men medan dessa båda trädgårdar numera är offentliga, utbyggda och anpassade för många besökare, är Vargaslätten fortfarande privat och inte öppen för allmänheten."

På Vargaslätten frösår sig Rhododendron ovanligt bra, här på en gammal murken stubbe

En porlande fors som handlöst kastar sig utför en brant är en våt önskedröm för varje trädgårdsägare

Övergången mellan odlad trädgård och orörd skog sker mjukt och varsamt

Runt dammarna växer mjuka bårder av björnmossor och andra bryofyter

Den första lilla dammen strax nedanför den vackra pergolan

I Vargaslätten finns också den mest fantastiska köksträdgård som tänkas kan, nedsänkt, byggd i etager och omgärdad av låga, mossbevuxna stenmurar. I England hade den väl kallats "Sunken Forest Kitchen Garden" eller något i den stilen. Här odlas grönsaker och kryddväxter, varvat med blommande perenner, rabarber och bärbuskar.

I ena utkanten växer till och med ett litet bestånd av guckusko som ett något annorlunda inslag i en köksträdgård. Från odlingen leder en liten stentrappa upp till en magnifik pergola, stenlagd, täckt av ett gallerverk av gammalt, bedagat trä bevuxet med klättrande hortensia och rostvin.

Kenneth på Sofiero

2011-05-25T22:51:00.004+02:00

Vi åkte till Sofiero och Kenneth Lorentzon var gruppens guide. Vädret var på topp och studenterna myste i solgasset. Kenneth som föredrar beskuggade platser och inte gärna ger sig ut i direkt solljus annat än för snabb förflyttning mellan skuggfläckarna, kan otvivelaktigt räknas som en av Europas allra främsta växtkännare och Rhododendron tillhör hans käraste vänner. På Sofiero berättade han framförallt om dynamiken i planteringarna och hur de underhålls eller snarare kanske hur de borde skötas. Studenterna lyssnade andäktigt.

Rhododendron yakushimanum-hybriderna tillhör de mest odligsvärda och rikblommigaste i släktet.

Den nyplanterde porten till Rhododenrondalen

Blommande Magnolia en bit ner i dalen

Studenterna lyssnar på den mångkunnige läromästaren

Utförsäljning av böcker

2011-05-17T21:19:00.000+02:00

Alla böcker ska bort - rabatten är 30-50 %

Nu kan du göra årets fynd i Alnarps Bokhandel! Bokhandeln upphör under våren och just nu säljer vi ut hela det omfångsrika sortimentet. Men öppettiderna som du hittar på bloggen Gröna Böcker/Svart Kaffe är dessvärre mycket begränsade.

Fast det finns ett ljus i bokmörkret: på Alnarpsdagen, söndagen 29 maj, är det öppet i hela fem timmar i rad, mellan 10-16. Kom då, om inte förr! Läs mer på bokhandelns blogg.

Bäst i klassen: Broughton Grange!

2011-05-10T06:34:00.009+02:00

Nya obesökta platser är alltid spännande. Det är visserligen också intressant att återse en trädgård efter några år. Ofta ser man då andra saker och upptäcker till och med oväntade värden efter andra eller tredje gången som som man återvänder. Men att hitta ett nytt och sevärt besöksmål står trots allt högt på önskelistan.

Jag skrev således till den flerfaldige chelseaflowershowvinnaren och välkände trädgårdsdesignern Tom Stuart-Smith och frågade vilken av hans anläggningar som han själv kunde rekommendera. Han nämnde då den nya planteringen på Wisley och en i Broughton Grange söder om Banbary i Oxfordshire. Wisley hade vi redan på besökslistan inför sista dagen, men Broughton Grange hade jag inte ens hört talats om. Det har jag nu. Minst sagt!

Det visade sig vara ett alldeles underbart litet ställe. Ja, inte så litet egentligen utan hela 350 acres med olika trädgårdsrum, ängar, ett arboretum i vardande och brukad åkermark. Här finns något för alla smaker och även ett och annat för den utan smak. Störst och berättigad uppskattning fick utan tvekan Tom Stuart-Smiths ganska nyanlagda trädgårdsdel, the Walled Garden från 2000. Det är en fulländad skapelse där såväl den övergripande designen som växtkombinationerna faller perfekt på plats. Detta på förhand okända besöksmål blev mångas favoritplats och jag rättar också in mig i skaran av imponerade beundrare.

Trädgården som Tom Stuart-Smith skapat i Broughton Grange består av tre sydvända terasser med olika uttryck men ändå med vissa sammanhängande strukturer. En av terasserna har ett tydligt sydeuropeiskt tema med en rak kanal som mynnar i en rektangulär damm. Ovanför dammen ger ett antal spridda smala idegranar illusionen av äkta cypresser i ett sydländskt landskap. Undervegetationen utgörs främst av sommar- och sensommarblommande perenner som ännu inte börjat blomstra. Som försommaraspekt har Tom använt sig av Allium 'Globemaster' och vårtörel, Euphorbia cyparissias som båda befann sig i sin bästa utveckling så här i början av maj.

En annan av terrasserna har klippta, meandrande buxbomshäckar och just nu blommande tulpaner i olika färger som tema. Broughton Grange har mycket mer att erbjuda och något av detta visar bilderna här nedanför. Gå också in på hemsidorna Broughton Grange och Tom Stuart-Smith och läs mer. Där finns flera fina bilder från vårt nya favoritresmål.

I skuggan av en grusträdgård

2011-05-07T05:55:00.003+02:00

Tillbaka igen. Vi har i bästa försommartid varit i England på en underbar studieresa tillsammans med studenterna på Trädgårdsingenjörsprogrammet i Alnarp, inriktning design. Dagarna har verkligen varit fullspäckade och på en knapp vecka har vi hunnit beta av något av det bästa som landet har att visa upp i trädgårdsväg.

Dee Cooper mötte oss som vanligt vid flygplatsen med sin ljusblå buss och så snart vi installerat oss rattade hon iväg mot resans första besöksmål Beth Chatto Gardens öster om Colchester i Essex. Även om Beth Chatto kanske är mest känd för sin grusträdgård, the Garvel Garden, som hon anlagt på en före detta parkeringsplats, så är det i mitt tycke ändå i hennes trädgårdslund som den stora designen trycker i skuggorna. Öarna i gruset är visserligen strategiskt och vackert utplacerade men själva planteringarna känns lite för arrangerade med alltför många olika växter och utan något tydligt genomgående, bärande tema eller något dominerande växtslag eller färguttryck. Det påminner lite för mycket om en hängiven trädgårdsamatörs samlarträdgård.

I skuggan av de stora ekarna däremot får växterna breda ut sig mer ohämmat och i konkurrens och samlevnad har här uppstått utmärkta kombinationer som också hänger ihop betydligt bättre med varandra än i de soliga och torrare delarna av trädgården.

Hosta 'Halcyon', Hyacinthoides non-scripta och Rubus idaeus 'Aureus'

Här på väg mot trädgårdens woodlandsdelar frodas en maxad och kontrastrik kombination av den lilla blåbladiga, mycket odlingsvärda funkian Hosta 'Halcyon', mörkt blåviolett engelsk klockhyacint och gulbladigt hallon, Rubus idaeus 'Aureus'. Det finns många fler exempel bland planteringarna där komplementfärger utnyttjas för att skapa spännande och kontrastrika kombinationer.

Vingloka, Smyrnium perfoliatum bland skuggälskande grannar

Bland funkia och storrams, förgätmigej och akleja hoppar den tvååriga umbellaten Smyrnium perfoliatum runt och blinkar till i läckert limegult som små gyllene solstrålar som letat sig ner genom det tätnande gröna lövtaket. Smyrnium eller vingloka som den ofta kallas på svenska är en mycket användbar bienn som trivs utmärkt hos oss i såväl mager som välmatad jord i lätt sol eller vandrande skugga. Den dör normalt efter blomningen men självsår sig ymnigt och sprider sig ibland nästan lite väl framgångsrikt. Ofta dyker den upp där man minst anar det även lång bort från moderplantorna och skapar på så sätt en mer eller mindre önskad dynamik i planteringen. Hemma i Alnarpsparken finns ett kringflackande bestånd som kan beundras såhär i försommartid.

Det är ett trevligt och ambitiöst gäng studenter som går på Tring Design, Trädgårdsingenjörsprogrammet i Alnarp. Under Englandsresan rusar de in i trädgårdarna med iver i blick och efter att ha hastat runt en stund och tittat på allt och alla är det många som sätter sig ner någonstans bland växtligheten och tar in platsen, rummet, växterna i hela sitt väsen med alla sina sinnen. Att sitta still en längre stund, gärna med skissblock och kol eller penna i hand, är ett utmärkt sätt att uppleva och verkligen känna in en trädgård. Du tittar med ögonen, men ser med pennan, brukar jag säga.

Polygonatum 'Betberg', en storramshybrid som springer ut i mörkt bronsbrunt

En fylldblommig form av Ulex europaeus som luktar starkt av Piña Colada! Här tillsammans med de silvergrå bladrosetterna av Verbascum bobyciferum

Innergården får nytt liv

2011-04-30T07:46:00.002+02:00

Påskhelgen bjöd på strålande väder och annandagen var inget undantag. Den ägnade jag tillsammans med några av lägenhetsinnehavarna åt att förnya Framtidshusets innergård på Bo01-området i Västra hamnen i Malmö. Det var alltså 2001 som jag fick uppgiften att skapa en innergård till årets boutställning i Malmö. Nu har det förflutit ett decennium och gården har en tid varit i stort behov av en renovering. Pagodkornellerna, Cornus controversa, har vuxit sig höga och har skuggat ut mycket av vegetationen under sig och ogräset har inte rensats bort utan istället spridit sig alltmer. Men inte nu längre.

Redan under senvåren passade jag på att försiktigt beskära kornellträden för att släppa in mer ljus till markskiktet. Det var främst de nedersta grenarna som togs bort. Under annandagen samlades så de boende för en arbetsdag i solen. Jag hade beställt växter som skulle planteras, men först rensade vi ogräs och grävde igenom planteringsytorna.

Innergården består av fyra triangelformade ytor, där två nästan ligger helt i skugga under större delen av dagen. Där planterades fänrikshjärta, hasselört, spetsbräken och kaukasisk förgätmigej.

På ett något soligare parti finns ett litet trädgårdsträsk. Här förstärkte vi den kvarvarande vegetationen med flera fuktälskande arter. Det var Iris sibirica, Iris setosa och Iris laevigata, smörboll och äkta förgätmigej, gökblomster och en storblommig form av humleblomster. Även den långblommande stjärnflockan, Astrantia 'Roma' fick plats bland iris och förgätmigej.

Den sista triangeln får sol mest hela dagen. Här var det inte mycket av den gamla planteringen som gick at bevara, så det mesta grävdes bort. Istället satte vi högresta perenner som tuvrör och Coreopsis tripteris kringvuxna av bland annat jättedaggkåpa och Geranium ROZANNE. Den lilla silverbladiga glansälväxingen (Sesleria nitida) fick också vara med.

Alla jobbade med lust och kraft och när vi var klara så berättade jag om de olika växterna som vi just planterat och grillen var igång och vi mumsade korv och solen sken och så tog sagan slut.

Upprensning och plantering är i full gång

Innergården ligger mitt i Bo01-området med Turning Torso som nära granne

De boende har skapat flera mysiga uteplatser

Sippor blå i backarna stå

2011-04-29T22:43:00.000+02:00

På lördagarna ger jag mig iväg någonstans med mig min yngste son Amani. Under vinterhalvåret brukar vi ta buss nummer 1 till Stadsbiblioteket i Lund, läsa en stund och sedan fika på Martas café. Nu under det ljusare halvåret åker vi istället ut i naturen.

Senast det begav sig vandrade vi vid Knivsåsen just utanför Dalby. Det var en underbar dag. Bofinkarna försökte överrösta varandra bäst de kunde, storbokarnas knoppfjäll hade precis tappat taget om de sprittande glada, limegröna ungbladen som mitt framför ögonen på oss vällde ut längs grenar och småkvistar i en aldrig sinande ström och i den torra sydslänten på själva åsen lyste backsippornas duniga klockor som allra bäst i solgasset. Backsippor tröttnar jag aldrig på. De är alltid lika vackra för mig, vår efter vår, år efter år.

Amani hade lite svårt att hålla balansen i den branta slänten, men att också han redan älskade Pulsatilla vulgaris gick det inte att ta miste på. Han luktade djupt ner i svalget på de förskräckta sipporna och knådade ett blomblad mellan tumme och slickepott så som jag brukar göra med citronmeliss och salvia nere vid kolonilotterna på vårt bostadsområde. Lite besviket fick han hålla till godo med att försiktigt smeka de mjuka hårknopparna, för så mycket till doft har backsipporna inte att erbjuda. Men de är ulligt mjuka som det gosigaste av gosedjur. Det uppskattade lillsonen.

Nu åker jag ju med min kurs till England imorgon lördag, så Amani och jag missar vår lördagsutflykt den här veckan. Det sörjer jag. Men vi kommer förstås att ha många vackra lördagar tillsammans i naturen, vår efter vår, år efter år.

Backsippor på rad på krönet av Knivsåsen

Klockhyacinternas land

2011-04-29T06:33:00.001+02:00

Bluebell on the hill

Imorgon bitti bär det åstad till öriket i väster för en knapp veckas gotterier i engelska trädgårdar och parker. Det är studenterna på utbildningen Trädgårdsingenjör Design i Alnarp som tillsammans med några tidigare studenter och Karin, Magnus, Inger och jag har förmånen att få besöka några av Englands mest omtalade och sevärda trädgårdar. Som en liten smaklig aptitretare visar jag här några bilder från förra årets resa. Det är Hyacinthoides non-scripta, engelsk klockhyacint, i egen hög person som så här års pryder skogar, dungar och parker i väldiga djupblå massor.

Självfallet återkommer jag med små beskrivningar och sköna bilder från resan när vi kommit åter och resdammet hjälpligast lagt sig.

Hyacinthoides non-scripta, engelsk klockhyacint

Körsbärskornellen vid stambanan

2011-04-18T21:33:00.001+02:00

Trollebergsrondellen i Lund håller just nu på att omvandlas från gräsmatta till blommande kalkstäpp. Redan i förra veckan satte vi en svartall och idag började vi äntligen att plantera perennerna.

Vid lunchtid lämnade jag rondellen för en stund och traskade in mot Bantorget för att äta lunch på en utmärkt indisk restaurang med en utsökt indisk buffé. Just innan jag passerade under järnvägen möttes jag av några körsbärskorneller (Cornus mas) i full blom som fick mig att må bra och även som synes att ta upp kameran ur fodralet som tills dess dinglat på ena axeln. Här delar jag med mig lite av måbraet. Håll till godo.

Jag återkommer längre fram och berättar om kalkstäppsrondellen, men redan nu kan du följa utvecklingen på bloggen Biotope Design.

Perennerna lyfts av för att så småningom hamna i kalkkrossen i rondellen

Vårspiraler och häxlökar

2011-04-15T06:44:00.010+02:00

Nu är tiden då gula vintergäck, vita snödroppar och klosterliljor går i frö och lämnar över arenan till de färgexploderande blå massorna. Det är stjärnorna vid slottet som gör entré. Blåstjärnorna (Scilla siberica) med sina hängande mörkblå kalkar och vårstjärnorna (Chionodoxa luciliae och C. forbesii) som ljusare blå mer vågat och öppet blottar sina intimaste delar rätt upp i skyn.

Numera för moderna botanister förargligt nog även vårstjärnorna till släktet Scilla, men det tycker jag är något vi ska prata tyst om. Det är annars risk för att det namnet tar över och sprider sig lika snabbt som dess bärare gör. Vårens alla blåblommare hör nämligen till de bästa lökväxterna för att förvilda i trädgården eller parken, och så, i stora böljade vågor, njuts de allra bäst tycker jag.

Men det hindrar ju inte att vårlökarna kan sättas på annat vis också. För ett antal år sedan gjorde några studentgrupper förslag till alternativa planteringslösningar. Här ser vi två sådana - den långa spiralen och häxringarna.

Spiralens långa arm fortsätter ett gott stycke bort från virvelns centrum

De excentriska häxringarna har nästan suddats ut och är nu knappt skönjbara.

Själv tycker jag bäst om idén att leka med vårstjärnorna i häxringar. Då fogas de vilda, bångstyriga lökarna in i en begränsande form som också redan den existerar i naturen. Det blir ett lyckat möte. Tyvärr har vårstjärnorna i häxringarna gått tillbaka i antal under åren och numera ser ringarna tunna och otydliga ut. Men det går ju att ändra på.

Lökspiralen är också rolig men andas aningen för mycket av löksättarmaskin och känns också lite väl konstruerad för att riktigt falla på plats. Men visst är det kreativt och visst kan vi tillåta oss att skoja och leka med smålökar i nya former eller färgkombinationer. Det hör väl ändå lite den muntert ystra vårens yra till.

Fast hur man än skojar till det så är det svårt att skapa något mer tilltalande än ett fält av blå vårlökar som självsprider sig i oregelbundna naturliga mönster. Tycker jag. Vad tycker du?

Små påskliljor och vårstjärnor går i spiral

Fjärilsängen kan börja spira

2011-04-13T21:21:00.002+02:00

Redan innan jag passerat Hallandsåsen slog de första stänken hårt mot vindrutan. Väl framme i Laholm regnade det rejält och de orangefärgade regnställen åkte på innan vi begav oss ner till stadsparken.

Igår sådde vi den blivande fjärilsängen. En yta på omkring 5 000 kvm ska omvandlas till ett eldorado för bin och fjärilar, humlor och blomflugor. Ytan är uppdelad i två olika biotoper, en surare torr- till normaläng med ett fuktparti i mitten och en torr kalkäng som spetsats med kalkkross från brottet i Ignaberga.

Fröna har vi köpt från Pratensis i Småland och den tyska fröfirman Jelitto Staudensamen.

Några arter planterades även som pluggplantor. Det var smörboll och kabbeleka, backtimjan och backsippa, mandelblom och brudtistel.

Enstaka buskar sattes också på ängen, mest enar, slån och vildrosor. I utkanten av Fjärilsängen ligger Nässelbacken. Det ska bli en liten inhägnad planterad med brännässlor som värdväxt åt färgglada dagfjärilar. Läs mer om projekten i Laholm på kommunens hemsida.

Fröna blandades med Vermiculite för att lättare kunna sås

Framför de tre sående töserna ska lilla Nässelbacken anläggas

Vårbacken intill fjärilsängen hade precis börjat att blomma, men krokusen valde i regnrusket att stänga butiken och sluta sina kalkar.

Gissa växten 1

2011-04-10T12:34:00.000+02:00

Vilken växt är det som yrvaket limegrön och nyfiken tittar upp bland fjolårsförna och unga ramslöksblad i Alnarpsparkens mer vildvuxna partier? Vet du? Eller dristar du dig till att gissa?

Snöklockor i drivor stora

2011-04-06T15:59:00.000+02:00

Först en bild från snöklockorna i parken i Alnarp i dag

Idag tipsade Mårten Hammer mig om ett jättebestånd av snöklocka, Leucojum vernum, som han trodde var den största sammanhängande ytan av denna älskliga vårens lilla varelse i hela landet. Eftersom klockorna snart klingar på sista versen, gjorde jag direkt slag i saken och tog mig ut till denna fantastiska snöklockeäng eller snarare lund när jag åkte hemåt från dagens Alnarpsvistelse. Titta och njut!

Snöklockor i en trädgård nära Tottarp i Skåne

Fulhögar eller finhögar?

2011-03-20T18:23:00.003+01:00

Mullvadshögar i Borrby i Skåne. Fult eller vackert?

När vi ändå är inne på ämnet fult eller fint som dryftas i föregående inlägg ligger det nära till hands att ta upp de avskydda mullvadshögarna på fingräsmattan.

Men vem som förstör och förfular i park eller trädgård handlar oftast mer om ditt synsätt och din inställning till omvärlden än om verklig skadegörelse i det gröna. Låt oss ta mullvaden som exempel. Många villaägare i södra Sverige där mullvadarna håller till, förfasar sig över deras framfart i trädgården. Men gör de verkligen någon skada? Och är högarna i gräsmattan verkligen så fula eller är de kanske rent av vackra?

En glad mullvad, Talpa europaea

Mullvaden, Talpa europaea, tillhör ordningen äkta insektsätare bland däggdjuren, dit också igelkottar och näbbmöss räknas. De livnär sig alla främst på maskar, insekter och andra leddjur. Just mullvaden lever uteslutande under jorden där den gräver långa gångsystem. Den lilla blinda mullvaden har en tät, glänsande vackert sammetsliknande päls som tillåter den att röra sig både framåt och bakåt i gångarna med samma finess.

Mullvaden är alltså köttätare och alls ingen vegetarian som gnager på rötter eller äter andra växdelar. Istället älskar den att frossa på feta ollonborrelarver, krumma öronvivellarver, smörgula knäpparlarver och andra gynnare som faktiskt lever av dina växters rötter. Alltså hjälper mullvadarna till att hålla bestånden av växtätare och rotgnagare nere. Kort och gott: mullvaden gör ingen som helst skada, utan tvärtom är den precis som näbbmöss och igelkottar trädgårdsägaren behjälplig i dennes strävan efter en ekologisk balans i täppan.

Är då mullvadshögarna på gräsmattan fula? Ja, det är som alltid när det gäller värderingar helt en fråga om tycke och smak. Men håll med om att det är konstigt att folk åker till Uppsala och med beundran tittar på stora människoskapade jordhögar och att många till och med betalar tusentals kronor för att flyga till jättestora stenhögar som människor byggt för länge sedan i Egypten, när om en osjälig, blind stackars mullvad gör nästan samma sak på din gräsmatta så är det plötsligt fult och oönskat. Snacka om inkonsekvens!

Varför kan du inte istället se mullvadshögarna som vackra jordinstallationer, som små jordmörka konstverk på den gröna mattan? Tänk att få gå på vernissage i sin egen trädgård! Även om konstnären själv knappast behagar att dyka upp förstås.

När du sedan tröttnat på konstutställningen efter en tid, så kan du ta en piasavakvast och toppdressa gräsmattan med jordhögarna. Glöm inte att skänka en tacksamhetens tanke till den lilla hjälpredan under jord som hjälpte dig att placera ut toppdresshögarna.

Eller ta ett par högar av den färdigtillredda jorden och använd till att plantera om din fönsterfikus. Då slipper du att åka till affären och sparar dessutom någon tjuga.

Så vad tycker du? Är mullvadens jordpyramider fula eller fina?

Människohögar i Giza i Egypten. Fult eller vackert?

Fulgrönt längs vägen

2011-03-17T06:07:00.006+01:00

Gräsligt värre

Kan det bli värre än så här? På Dalbyvägen i Lund har någon illvillig varelse på fullaste allvar rullat ut syntetgrönt konstgräs på refuger och trafiköar. Jag har dessvärre redan stött på samma eländesyttring i Sjöbo, så förmodligen finns det på fler ställen.

Särskilt just nu när våren sakta börjar vakna och stadens gräsytor normalt är färgade i avmättade, vackert bleka halmfärger, känns det skrikgröna förstås ännu mer malplacerat. Jag undrar hur någon ens kan komma på tanken att täcka refuger med grön gräsimitation. Då hade det i så fall åtminstone varit roligare att välja en helt annan färg - blått eller gult med röda prickar eller vad som helst - än att försöka att imitera en levande, föränderlig gräsmatta. Det är ju dömt att misslyckas på förhand.

Grön asfalt brukar ju skämtsamt föreslås som ett alternativ till nyblivna villaägare som fått sin trädgård på köpet som ett ovälkommet bihang till själva huset. Men det är ju sagt på skämt medan konstgräsrefugerna faktiskt verkligen existerar. Jag föredrar utan tvekan vanlig asfalt på refugerna framför konstgräs. Asfalten ger sig i varje fall inte ut för att vara något annat än just asfalt, medan konstgräset låtsas vara riktigt gräs.

I vår trafikmiljö har vi redan nog av statiska och döda material. Vad vi behöver är istället mer liv och rörelse, mer av årstidsväxlingar och en varierad, levande livsmiljö som kontrast till sten och asfalt, stål och betong.

Refuger kan planteras med marktäckande blommande örter. Det finns många utmärkta exempel på levande refugrabatter i landet, inte bara i Sävsjö och Enköping. Helt underbart vackra trafikmiljöer får vi om torrängen, stäppen eller låggräsprärien används som tema. Då blir det extremt lättskött, billigt och ack så vackert.

Däremot bör man undvika att plantera traditionella perenner som jättedaggkåpa och kungsnäva i refugerna som man gjort på sina håll i Malmö. Sådana planteringar måste nämligen vattnas under torrperioder.

Plastgräs vill vi inte ha. Men kan det dessutom möjligen bli ännu värre? Man undrar ju i sitt oroade stilla sinne vad nästa grepp ska bli. Steget till att plantera konstgjorda plastblommor i grälla syntetfärger känns tyvärr inte oöverstigligt långt. Hemska tanke!

Plast och asfalt istället för levande, blommande växter i Lund

Med fingrarna i f(j)orden

2011-03-16T06:09:00.002+01:00

Med lätt travesti på det gamla agrara uttrycket, Karin Berglunds bok och Eva Robilds blogg kan jag konstatera att jag var i Sandefjord i Norge i början av månaden.

Sandefjord är ju känt för sin historia som valstad och jag bodde på ett hotell som var ett veritabelt museum över valjaktens historia. Den långa fjorden var i fordom tid ankringsplats åt en hel flotta valfängarfartyg.

Trots att valbestånden är starkt hotade så bedrivs ju faktiskt fortfarande valjakt i Norge, Island och Japan. Låt oss därför unisont protestera mot all valslakt världen över!

Prydnadsväxter för själen

2011-03-10T21:14:00.003+01:00

Hartmut vid lunchbordet

Det finns ett gäng som jag då och då ansluter mig till i lunchtider. Vid de tillfällen som jag äter på Alnarpsrestaurangen, Syltan i studentmun kallad, brukar jag slå mig ner vid bordet närmast utgången till altanen där näsduksträdet i trädäcket viftar med vita högblad under försommaren.

Oftast är det samma alnarpare som lunchar vid det här bordet. Det är Gary och Ulf, Andros och Leif, Karl-Johan och några till. Boel ibland. Jag själv förstås. Och så Hartmut.

Eller Hartmut K Schüssler som han egentligen heter i fullversionen. Hartmut är en av mina stora förebilder inom trädgårdsnäringen. Han glöder passionerat för sin forskning och har som få förmågan att fängsla en publik, med eller utan stötar i jakthornet.

Det är Hartmut som myntat begreppet sällskapsväxter, alltså växter som man håller som sällskap, analogt med sällskapsdjur som ju också de är tänkta att vara ägaren till sällskap och förnöjelse. Ibland fäste Hartmut en liten krukväxt på axeln och tog sig en sällskapspromenad med sin sällskapsväxt på äkta pekinesermanér.

När Hartmut redan på 80-talet lyfte fram prydnadsväxterna som hälsobringare för själen, fnyste många kollegor och folk i näringen åt det hela och ord som humbug och new-age-trams nämndes i sammanhanget om än viskandes i korridorerna. Rena korridorskapet visade det sig. För idag vet vi alla att Hartmut hade rätt.

Så här sa Hartmut när det begav sig:

"Det som grönsaker är för kroppen

i form av näring och vitaminer,

det är prydnadsväxter för själen

i form av glädje, harmoni och

mellanmänskliga relationer"

Hartmt K Schüssler, 1984

Just de här raderna citerade Erica Dahlqvist från Blomsterfrämjandet när hon pratade inneväxter på trädgårdscenen under mässan Skånska trädgårdar som avverkades i förra veckan i Malmö.

På mässan var det som vanligt mycket att upptäcka och ännu mer att undvika. Här följer en kort bildkavalkad.

Flyinge plantshop har alltid välfyllda montrar, i år mer stilfull och avskalad än brukligt...

...nåja, inte hela utställningsmontern förvisso.

Peter Englanders monter var "best in show" om det nu funnits en sådan utmärkelse

Bengt Mårtensson gör sig bättre levande på en scen

än här som pappa till några annorlunda gravplatser.

Jens intervjuar Gunnel i Alnarps bokhandels monter

Jens Svensson på Skogstorpet trädgårdsservice intervjuade Gunnel Carlsson som just kommit ut med en utökad växtskyddsbok tillsammans med Sanna Hultín, Största Trädgårdshjälpen kallad. Snart finns intervjun att läsa på Jens utmärkta blogg.

Om en månad eller så kommer ännu en skrift från Gunnels penna ut i bokdiskarna. Den heter Trädgårdsriket och handlar om besöksvärda trädgårdar och parker i Sverige. Något av en motsvarighet till the Yellow Book i Storbritannien alltså och det ska vi vara väldigt glada och smått överlyckliga över tycker jag!

Växtväggkonceptet fanns också med på mässan

Underskön Magnolia i Flyingemontern

Dimmornas skog

2011-03-09T20:22:00.004+01:00

Tredje etappen av av nya stadsparken är nu igång

Tänk om Dimmornas skog faktiskt ska bli verklighet! Då går en gammal designdröm i uppfyllelse; en dröm som jag burit som ett nyförlöst spädbarn, varligt och kärleksfullt men med en orolig blick som avslöjar tvivel på undrets existens, allt sedan jag besökte de tempererade regnskogarna i Hoh Rainforest i Washington State för nu ganska många år sedan.

Igår var jag i Laholm igen för den fortsatta planeringen av stadsparken tillsammans med parkavdelningen. Det mesta av dungarna med manshögt sly har röjts bort, så nu kan man för första gången bilda sig en uppfattning om hur ytorna där Vilda skogen och Dimmornas skog ska breda ut sig nästa vår verkligen ser ut.

Vilda skogen ska bli en svensk naturskog, närmast en parklik ekblandskog som tar vid i utglesad brynform där Fjärilsängen slutar, för att längre bort tätna till en äkta storskog. Här ska de flesta av våra inhemska träd och skogsbuskar få fritt spelrum att härja på en yta av ungefär 4 000 kvm och med en undervegetation av en mångfald av olika skogsörter. Nåja, fritt spelrum är kanske att ta i, för det handlar ju förstås snarare om en noga kontrollerad frihet. Vilda skogen kommer att skötas som en naturskog där särskilt multnande ved och döende träd premieras.

Men Dimmornas skog då? Jo, i den del av skogen där en liten bäck - numera Djungelbäcken kallad - ringlar sig fram ska just Dimmornas skog växa upp. Själva skogen kommer inte att bli jättestor, kanske 1500 kvm till ytan, men växterna ska ha ett nästan tropiskt och jättelikt uttryck. På marken kommer omfångsrika parasollblad, Astilboides tabularis, i stort antal att samsas med bland mycket annat sköldbräcka, Darmera peltata och strutbräken, Matteuccia struthiopteris.

Själva dimman i Dimmornas skog har vi inte löst tekniskt ännu, men vi arbetar på högtryck med det, så att säga. Jag hoppas verkligen att vi når ända fram. Ja, vi ska, vi måste göra det. Ja, vi kan! Jag berättar mer till hösten när växterna är i jorden och dimman tätnar över bygd och stad.

Hur långt har då våren annars kommit i Laholms stadspark? Ja, inte så långt faktiskt. Se själv på bilderna här nedanför. Men misströsta inte, den kommer.

Här har en grupp högstubbar skapats för att berika Vilda skogen

Åtskilliga lass med sly har körts från Laholm stadspark

Höstens projekt, här Djungelbäcken som rinner genom Dimmornas skog

Här ska fjärilsängen sås om en dryg månad

Vårbacken har inte börjat spira särskilt mycket ännu

Savannen är nedklippt och ligger redo för att möta våren

Woodlandet står avlövat och väntar på hundtandsliljornas snara uppvaknande

Laholmsgänget är ute på inspektionsrunda, här på den blivande fjärilsängen

Solen dalar sakta över Dimmornas skog i vardande

Nytt växthus i Oslo

2011-03-08T19:47:00.025+01:00

Modell över det nya växthuset

Mellan två föredrag i förra veckan först i Oslo och sedan i Sandefjord besökte jag Botanisk hage och Naturhistoriska museet i huvudstaden. Det mesta av trädgården vilade förstås under ett nära nog halvmeterdjupt snötäcke och den berömda fjellhagen var så gott som helt försvunnen i drivorna.

Fjellhagen i Oslo i månadsskiftet februari-mars

Vinterståndare av Primula i Fjellhagen

Palmhuset eller evolutionshuset i Botanisk hage

Jättefräken och en ung trädormbunke i evolutionshuset

Kaktusar och andra suckulenter

Korkek, Quercus suber, i Medelhavshuset

Det gamla växthuset byggdes redan 1868 och består av ett centralt palmhus med två mindre axlar där den ena hyser medelhavsväxter och den andra en samling av suckulenter. Palmhuset är inrett som en tidsaxel över växternas evolution från mossor och fräkenväxter, via ormbunkar och kottepalmer till moderna tvåhjärtbladiga blomväxter.

Ett stycke bort ligger så Victoriahuset från 1876, med en central tropisk damm med jättenäckrosen Victoria amazonica och andra värmeälskande vattenväxter. I två små separata delar av växthuset finns dels en liten epifytavdelning och också ett Afrikahus, men med mycket få växter.

Alla växthus är mycket charmiga men gamla och väldigt små, så behovet av något nytt och mycket större är också stort och känns ganska nödvändigt. Men nu är också ett nytt och mycket spännande växthus snart på gång att byggas.

Medelhavsrummet, det högre palmhuset och suckulentflygeln

Victoriahuset i Oslo

Victoria amazonica

Pistia stratiotes, vattensallat i Victoriahuset

Epifythuset

Afrikahuset

På väg mot de gamla växthusen stötte jag ihop med Finn Ervik. Han är ny projektansvarig för Botanisk hages nya växthus som planerats allt sedan 1998.

Det nya växthuset i Botanisk Hage i Oslo kommer att vara uppdelat i fem olika klimatzoner med en arktisk avdelning, en fuktig tempererad del, en avdelning med medelhavsklimat, en öken och en tropisk regnskog. Den arktiska delen kommer att ligga nedsänkt under en informationsbyggnad där ingången till växthuset kommer att vara. Det blir ett belyst kylrum som kan hålla ett arktiskt klimat under hela året.

Man kommer att kunna följa en huvudstig genom alla växthusets klimatzoner, men också kunna ta sig in i de olika biomen och kanske blir det också en gångbro bland trädkronorna i den tropiska delen.

Finn Ervik på sitt kontor i Botanisk hage i Oslo

Finn Ervik är projektansvarig för den fortsatta utvecklingen av projektet. Om allt går vägen kommer spaden att sättas i jorden redan i höst. Målet är att växthusen ska bli klara för invigning under 2014 - samma år som Botanisk hage firar 100-års jubileum.

Finn är botanist och specialist på särskilt tropikernas flora. Han kommer att vara huvudansvarig för de olika rummens utformning och för sammansättningen av planteringarna. Jag ser verkligen fram emot att få se detta spännande projekt förverkligat och kommer definitivt till invigningen 2014. Ses vi där?

Det är vår när maskarna börjar kela

2011-03-06T20:31:00.004+01:00

Det har varit trädgårdsmässa i Malmö igen. Den här gången gick den av stapeln i gigantiska tält som rests enkom för ändamålet på parkeringen utanför Jägersro.

Förr om åren brukade alltid radarparet Bertil Svensson och Bengt Mårtensson underhålla på trädgårdscenen och också presentera andra talare. Men i år var Bertil sidsteppad och Bengt från Paletten hade bara en egen liten men förvisso bejublad scenshow som han kallade "vad finns i påsen". Åhörarna fick peka på en numrerad påse och vips så drog Bengt Mårtensson upp en dold växt som han sedan pratade sig varm för på äkta Mårtenssonvis. Han har ju, som alla som drabbats av honom väl vet, ett munläder av guds nåde. Det var också han som på scenen så vackert skaldade att våren var här först när maskarna började att kela. Hur nu det går till...

När jag träffade Bengt pekade han på sin överdimensionerade, överförfransade och ögonskuggande halmhatt, flinade och sa: "Det är bättre att stjäla andras goda idéer än att hitta på egna dåliga". Att han syftade på min gamla halmhatt som jag alltid brukade ha på flinten var uppenbart. Nu för tiden har jag dock mer eller mindre slutat att använda den. Ibland undrar jag varför, men med tanke på Mårtenssons hatt känns det faktiskt ganska skönt att numera mestadels vara hattlös.

Det gör ont

2011-02-26T09:48:00.003+01:00

Snart nog gäckas vintern

Visst gör det ont när knoppar tveka. Visst smärtar det när våren dröjer, när vintern äger. Men månadsskiftet hägrar. Mars - årets första vårmånad! Snart.

Fast mars är också månaden när nyvaknat hopp och purfärsk våryra lika plötsligt som obehagligt lätt förbyts till suckar av svek och mörkaste misströstan och då yran snabbt kan somna in i den djupaste av vinterdvalor. Hopp och förtvivlan i samma månad, samma vecka, även samma dag ibland.

Men redan blommar vintergäck och snödroppar vid husknuten, även om de just idag med slappa stjälkar vilar sina kalkar i pudersnö och tjälförna. Men det är ju bara februari...

Till England i maj

2011-02-18T08:45:00.003+01:00

Ännu behåller kylan sitt skruvstädsgrepp, men i sinnet hägrar och värmer redan turen till England som en het värmeflaska mellan nymanglade lakan i en viktoriansk säng en tidig majmorgon på ett brittiskt B&B.

Det är första veckan i maj som studenterna på andra året på programmet Trädgårdsingenjör Design i Alnarp åker på studieresa till parker och trädgårdar i England. Karin Svensson och jag håller som bäst på med att lägga upp en plan för de sex majdagarna. De flesta besöken är redan inprickade och det ser ut att bli en utmärkt blandning av klassiska anläggningar och nyare strömningar med såväl storslagna landskapsparker som små, intima trädgårdsrum.

Vi kommer att hålla till i närheten av London och norr därom besöker vi bland annat Rousham, Kiftsgate och Hidcote Manor. I söder står Sissinghurst, Great Dixter och Hever Castle & Gardens på programmet. Wisley missar vi förstås inte heller. Naturligtvis återkommer jag med utförligare rapporter när vi väl är på plats. Det är ju faktiskt inte mycket mer än två månader tills dess! Hurra!

Rousham är en av Storbritanniens finaste landskapsparker

The Water Garden, Kiftsgate Court Gardens

The Beth Chatto Gardens, här the Gravel Garden, står också på besökslistan

SKUD är död! Hurra, hurra, hurra!

2011-02-04T06:57:00.009+01:00

Bok är bättre

2011-09-30
Tillägg till nedanstående inlägg med anledning av en artikel på skud.se skriven av Mårten Hultén:

Själv använder jag ofta SKUD och tycker att det är en utmärkt källa till korrekt namngivning. Men det finns ett stort problem. Nämligen att SKUD kan och om jag förstått saken rätt också uppdateras kontinuerligt. Det är mycket olyckligt och det är detta som jag reagerat mot när jag skrev blogginlägget nedan. Vi behöver ett stabilt namnskick och absolut inte ett flexibelt, ständigt ändrande sådant. Men om SKUD fungerade som Kulturväxtlexikon/Våra kulturväxters namn/motsvarande gör, alltså att namnen är giltiga tills nästa upplaga trycks, så har jag alls inget emot SKUD, utan verkligen tvärt om.

Lämpligen kunde SKUD uppdateras vart 5-7 år. Motsvarigheterna i Europa (några av dem) som används av odlarorganisationer, skolor och univeritet Naamlijst van vaste planten och Naamlijst van houtige gewassen har en giltighetstid om 5 år.

Att det skulle finnas krafter inom Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, som arbetar för eller ens önskar att SKUD helt försvann, som det antyds i Mårten Hulténs artikel, har jag svårt att tro.

Att sedan Mårten Hultén tycks tro att jag skulle vilja att SKUD lades ner för gott är mycket förvånande. Antingen har han inte läst hela mitt blogginlägg, utan bara den kanske lite onödigt provocerande rubriken, eller så lägger han in en betydelse som faktiskt inte finns där.

Mitt nedanstående blogginlägg är uttryck för en högst personlig inställning och har inget att göra med SLU överhuvudtaget, även om väldigt många både där och annorstädes säkert delar min åsikt att det vore önskvärt med ett stabilare namnskick.

Så här skrev jag när det begav sig:
Det är med stor glädje som jag konstaterat att Svensk Kulturväxtdatabas, SKUD, sedan en tid tillbaka har försvunnit från nätet. Äntligen! Nu kanske vi kan få lite nomenklaturisk stabilitet i det här landet. Fast egentligen skulle jag vilja ha kvar SKUD, det är snarare sättet som den använts på som jag vänder mig emot.

Problemet med SKUD är att databasen hela tiden kan och vad jag förstår också har uppdaterats. Vad vi behöver är istället en stabilitet i namnskicket och därför är en bok som Kulturväxtlexikon eller Våra kulturväxters namn som den heter numera ett så mycket bättre alternativ eftersom det inte går att ändra i den sedan den väl har tryckts. Vi får vackert vänta på nästa upplaga och det är så det borde vara.

Fast SKUD skulle ju kunna fungera på samma sätt. Om namnändringar gjordes förslagsvis vart tionde år så skulle SKUD på nätet ha samma funktion som bokupplagan. Undantaget är namnändringar som är föranledda av prioritetsregeln. De ska förstås ändras omedelbart, så där har SKUD trots allt en funktion. Men alla dessa revideringar av släkten som leder till namnändringar kan och bör vi anamma med begrundan, stor försiktighet och framförallt avsevärd fördröjning.

Så sörj inte SKUD, använd Kulturväxtlexikon istället.

Rebecka vann

2011-01-31T06:59:00.005+01:00

Här någonstans på stora gräsmattan ska idéträdgården byggas

Idéträdgården som ska uppföras på Sofiero under Stora Trädgårdsfesten i höst är nu utsedd. Det vinnande förslaget har skapats av Rebecka på Landskapsarkitektutbildningen i Alnarp. Mer än så säger jag inte nu, men förslaget är så bra att du absolut måste komma till Sofiero den 26-28 augusti. Jag lovar att du inte ska bli besviken.

Det var ju många bra och spännande designförslag att välja bland, fast ändå så var Karin Svensson, Cecilia Wingård, Petra Thorpet och jag helt överens om att välja ut just denna idéträdgård. Vi hade den alla som vår personliga favorit. Det var ju också ett mycket genomarbetat förslag på alla plan. En idéträdgård med en bärande idé suveränt presenterad med utsökta planer och illustrationer. Grattis Rebecka!

Hannas bukett 2010 var enastående bra - men i år blir det

något helt annat och alls inte sämre vad det verkar som...