Sippor blå i backarna stå

På lördagarna ger jag mig iväg någonstans med mig min yngste son Amani. Under vinterhalvåret brukar vi ta buss nummer 1 till Stadsbiblioteket i Lund, läsa en stund och sedan fika på Martas café. Nu under det ljusare halvåret åker vi istället ut i naturen.

Senast det begav sig vandrade vi vid Knivsåsen just utanför Dalby. Det var en underbar dag. Bofinkarna försökte överrösta varandra bäst de kunde, storbokarnas knoppfjäll hade precis tappat taget om de sprittande glada, limegröna ungbladen som mitt framför ögonen på oss vällde ut längs grenar och småkvistar i en aldrig sinande ström och i den torra sydslänten på själva åsen lyste backsippornas duniga klockor som allra bäst i solgasset. Backsippor tröttnar jag aldrig på. De är alltid lika vackra för mig, vår efter vår, år efter år.

Amani hade lite svårt att hålla balansen i den branta slänten, men att också han redan älskade Pulsatilla vulgaris gick det inte att ta miste på. Han luktade djupt ner i svalget på de förskräckta sipporna och knådade ett blomblad mellan tumme och slickepott så som jag brukar göra med citronmeliss och salvia nere vid kolonilotterna på vårt bostadsområde. Lite besviket fick han hålla till godo med att försiktigt smeka de mjuka hårknopparna, för så mycket till doft har backsipporna inte att erbjuda. Men de är ulligt mjuka som det gosigaste av gosedjur. Det uppskattade lillsonen.

Nu åker jag ju med min kurs till England imorgon lördag, så Amani och jag missar vår lördagsutflykt den här veckan. Det sörjer jag. Men vi kommer förstås att ha många vackra lördagar tillsammans i naturen, vår efter vår, år efter år.

Backsippor på rad på krönet av Knivsåsen