Sus i Söderskog

Vildsvin, Sus scrofa. Foto: Ina Sterk

Tidigt på långfredagens morgon drog vi åstad till Dalby Söderskog för andra gången i vår, Amani och jag. Nu blommade den skånska nunneörten som bäst och vitsippor och gulsippor stod och bugade och hängde med frusna blommor i den morgonkalla brisen och liksom väntade på att bli uppvärmda av den annalkande solens värmande strålar. Det gjorde vi också.

Hålnunneört, Corydalis cava, i Dalby Söderskog

Den skånska nunneörten, Corydalis cava, som också kallas för hålnunneört är den praktfullaste av våra vildväxande nunneörter och vanligen förekommer vitblommande individ tillsammans med rosablommiga. De hela stödbladen i blomställningen gör det lätt att särskilja Corydalis cava från den annars snarlika stora nunneörten, Corydalis solida, som har flikiga stödblad.        

Kring stigarna har vildsvinen bokstavligen plöjt fram

Men det var varken nunneört eller gulsippor som drog till sig vår största uppmärksamhet denna kulna långfredagsmorgon. Istället var det närvaron av en betydligt större och mer oroande varelse som fick oss på helspänn - vildsvin!

Överallt fanns färska spår av klövar och framförallt trynen. Men vildsvinen verkar vara lika bekväma som vi människor, för de följde tydligen snällt de spångade lederna och gav sig inte ut särskilt lång utanför gångstråken. På båda sidor av gångarna var jorden däremor helt upp och nervänd som i den bästa kolonilott inför vårbruket.   

Vildsvinet, Sus scrofa, ökar i antal mest överallt och de lämnar tydliga spår efter sig varhelst de drar fram. Däremot är det knepigare att få sig en titt på själva grisen. Vi smög omkring och hyschade och spanade, stannade och lyssnade, fortsatte försiktigt och kikade runt bland buskarrna, men såg inga vildsvin trots rykande färska plogfåror.

Längs gångvägarna syns vildsvinssprätt överallt

Amani spanar efter vildsvin men vi ser inte susen av dem

Mossa med mjuka läppar

Amani pussar mossan

Varje gång känner jag mig lika upprymd. Igår åkte Amani och jag till Dalby Söderskog utanför Lund igen. Det är vår närmaste nationalpark och en av de mest spännande när det gäller insektslivet, fast även om det nu varit några plusgrader i flera dagar så sover småkrypen ännu sött bland mulm och löv.

Men mossan är vaken året om. Här i söderskogen finns många olika mossarter på de murkna stockarna och att pussa mossa känns mjukt och mysigt mot läpparna.

Vi återvänder ofta till Dalby Söderskog och särkilt under våren när vätterosen vaknat och nunneört, gulsippa och skogsbingel fyller mellanrummen kring stubbar, torrakor och fallna jättar.

Isen i de små bäckarna smälter undan och snart är det dags för den stora blomsterprakten i hagen. Då åker vi dit igen och jag återkommer säkert hit till bloggen också för att berätta om en solig vårdag i söderskog. 

Amani hastar uppåt i Dalby Söderskog