I skuggan av en grusträdgård

Tillbaka igen. Vi har i bästa försommartid varit i England på en underbar studieresa tillsammans med studenterna på Trädgårdsingenjörsprogrammet i Alnarp, inriktning design. Dagarna har verkligen varit fullspäckade och på en knapp vecka har vi hunnit beta av något av det bästa som landet har att visa upp i trädgårdsväg.

Dee Cooper mötte oss som vanligt vid flygplatsen med sin ljusblå buss och så snart vi installerat oss rattade hon iväg mot resans första besöksmål Beth Chatto Gardens öster om Colchester i Essex. Även om Beth Chatto kanske är mest känd för sin grusträdgård, the Garvel Garden, som hon anlagt på en före detta parkeringsplats, så är det i mitt tycke ändå i hennes trädgårdslund som den stora designen trycker i skuggorna. Öarna i gruset är visserligen strategiskt och vackert utplacerade men själva planteringarna känns lite för arrangerade med alltför många olika växter och utan något tydligt genomgående, bärande tema eller något dominerande växtslag eller färguttryck. Det påminner lite för mycket om en hängiven trädgårdsamatörs samlarträdgård.

I skuggan av de stora ekarna däremot får växterna breda ut sig mer ohämmat och i konkurrens och samlevnad har här uppstått utmärkta kombinationer som också hänger ihop betydligt bättre med varandra än i de soliga och torrare delarna av trädgården. 

Hosta 'Halcyon', Hyacinthoides non-scripta och Rubus idaeus 'Aureus'  

Här på väg mot trädgårdens woodlandsdelar frodas en maxad och kontrastrik kombination av den lilla blåbladiga, mycket odlingsvärda funkian Hosta 'Halcyon', mörkt blåviolett engelsk klockhyacint och gulbladigt hallon, Rubus idaeus 'Aureus'. Det finns många fler exempel bland planteringarna där komplementfärger utnyttjas för att skapa spännande och kontrastrika kombinationer.

Vingloka, Smyrnium perfoliatum bland skuggälskande grannar

Bland funkia och storrams, förgätmigej och akleja hoppar den tvååriga umbellaten Smyrnium perfoliatum runt och blinkar till i läckert limegult som små gyllene solstrålar som letat sig ner genom det tätnande gröna lövtaket. Smyrnium eller vingloka som den ofta kallas på svenska är en mycket användbar bienn som trivs utmärkt hos oss i såväl mager som välmatad jord i lätt sol eller vandrande skugga. Den dör normalt efter blomningen men självsår sig ymnigt och sprider sig ibland nästan lite väl framgångsrikt. Ofta dyker den upp där man minst anar det även lång bort från moderplantorna och skapar på så sätt en mer eller mindre önskad dynamik i planteringen. Hemma i Alnarpsparken finns ett kringflackande bestånd som kan beundras såhär i försommartid. 

Det är ett trevligt och ambitiöst gäng studenter som går på Tring Design, Trädgårdsingenjörsprogrammet i Alnarp. Under Englandsresan rusar de in i trädgårdarna med iver i blick och efter att ha hastat runt en stund och tittat på allt och alla är det många som sätter sig ner någonstans bland växtligheten och tar in platsen, rummet, växterna i hela sitt väsen med alla sina sinnen. Att sitta still en längre stund, gärna med skissblock och kol eller penna i hand, är ett utmärkt sätt att uppleva och verkligen känna in en trädgård. Du tittar med ögonen, men ser med pennan, brukar jag säga.

Polygonatum 'Betberg', en storramshybrid som springer ut i mörkt bronsbrunt

En fylldblommig form av Ulex europaeus som luktar starkt av Piña Colada! Här tillsammans med de silvergrå bladrosetterna av Verbascum bobyciferum