(1) Redan utanför kontorsknuten hittar jag dagens första blomma, gråfibbla (Hieracium pilosella). Fast numera heter den visst Pilosella officinarum ssp pilosella. Jaha. Men den är ändå lite för liten för min bukett, så jag går runt huset och nyper en något lite större teveronika (Veronica chamaedrys) som frodas som bäst bredvid voljären med kanariefåglar.
(2) Lite längre ner längs stora vägen växet höskallror i massor. Det är den äkta höskallran (Rhinanthus serotinus ssp vernalis), den som blommar redan nu i juni. Den vanliga höskallran (ssp serotinus) går i blom först en månad senare. Höskallrorna är ettåriga halvparasiter som våldför sig på gräs och grönt och stjäl socker direkt från deras rötter. Därför är de utmärkta att så in i blomsterängar. Höskallrorna håller gräsen på mattan så att säga och gynnar på så vis de blommande örterna istället.
(3) Innan jag ens hunnit svänga ut på Kungsgårdsvägen hittar jag nummer tre, oxtunga (Anchusa arvensis). Oxtungan är mer långlivad än nästa växt, blåelden, som därför hade passat bättre att hänga ett slag vid besöksparkeringen som den tillfälliga gäst den är.
(4) I Lomma är vägrenen överfull av blommor. Här hittar jag blomster nummer fyra till midsommarbuketten, blåeld, (Echium vulgare) som lever rena flaggorgien tillsammans med gul fetknopp (Sedum acre) som förstås är för liten och bitter för en glädjebukett. Men blåelden duger gott. Den är en tvååring som bildar en basal rosett första året, blommar år två och sedan dör. Men våren därpå gror nya frön.
(5) Modest och anspråkslös är gråbinkan (Erigeron acer) som också växer i samma dikeskant i Lomma. Precis som blåeld och fetknopp trivs den på torra och gärna kalkhaltiga jordar. Gråbinkan blir sällan långlivad och ibland likt blåeld blott tvåårig.
(6) På väg mot Hjärup lyser åkerkanten i rödaste blodgivarrött. Kornvallmo (Papaver rhoeas) är ingen ursvensk växt utan en ettårig invandrare i sen tid. Den bidrar med mångkulturell färgprakt i dikesrenen, uppskattad, älskad och bortglömd av migrationsverket.
(7) I Uppåkra växer käringtand och stor getväppling sida vid sida. Käringtand (Lotus corniculatus) som får bli sistkvist till buketten är en viktig födoväxt för många dagfjärilslarver. Skogsvisslare, puktörneblåvinge och ljungblåvinge lägger gärna sina ägg på käringtandens blad. Även larverna av några arter av de färggranna bastardsvärmarna lever på käringtand.
Stor getväppling (Anthyllis vulneraria ssp carpatica) som kan bli nästan halvmeterhög kommer ursprungligen från Mellaneuropa men har naturaliserats på många platser i landet, inte minst längs vägarna. Bofast, men med invandrarbakgrund.
Lund. Några blomster slokar redan. Fort ner i vasen. Nu kommer Karin. Puss! Glad midsommar!
Puktörneblåvinge
Vilka härliga, vilda blommor du samlade ihop till dottern. Ha en fortsatt skön helg.
SvaraRaderaPetra B.