fredag 27 maj 2011

Vargaslätten


Äntligen! Jag har en önskelista över ännu obesökta platser värda ett besök. Vargaslätten har sedan ganska länge stått högt upp på den listan och när jag så till slut kom dit, nu i sällskap av studenterna på Trädgårdsingenjörsutbildningens designinriktning i Alnarp och mina kollegor Petra och Karin, blev mina högt ställda förväntningar infriade med råge. I mitt tycke är Vargaslätt en av de absolut bästa trädgårdsupplevelser jag någonsin fått, då inberäknat alla tidigare trädgårdsbesök.


Det är framförallt de varsamt skapade mötena mellan den anlagda trädgården och den mer orörda naturen som fascinerar. Av stor betydelse för helhetsintrycket har också de stora, handgrävda dammarna med sina små, välbevuxna öar som sammanbinds av enkla träbroar.


Christina Högardh-Ihr har skrivit en bok om Vargaslätten och här citeras några rader från en bokrecension från 2003 återgiven på Odla.nu:

"Trädgården ligger i Simlångsdalen i södra Halland och anlades 1917 av arkitekten Sigfrid Ericson och hans hustru Ruth. Sedermera såldes den 1954 till en annan intresserad ägare, Gunnar O. Westerberg, som anställde trädgårdsmästaren Nils-Olof Nilsson.

Nils-Olof har tillsammans med ägaren bevarat och utvecklat stället till dess nuvarande prakt.
Vargaslätten är lika stor som två andra samtida trädgårdar i sydvästra Sverige, Sofiero vid Helsingborg och Norrvikens trädgårdar vid Båstad. Men medan dessa båda trädgårdar numera är offentliga, utbyggda och anpassade för många besökare, är Vargaslätten fortfarande privat och inte öppen för allmänheten."

På Vargaslätten frösår sig Rhododendron ovanligt bra, här på en gammal murken stubbe  


En porlande fors som handlöst kastar sig utför en brant är en våt önskedröm för varje trädgårdsägare

Övergången mellan odlad trädgård och orörd skog sker mjukt och varsamt


Runt dammarna växer mjuka bårder av björnmossor och andra bryofyter


Den första lilla dammen strax nedanför den vackra pergolan



I Vargaslätten finns också den mest fantastiska köksträdgård som tänkas kan, nedsänkt, byggd i etager och omgärdad av låga, mossbevuxna stenmurar. I England hade den väl kallats "Sunken Forest Kitchen Garden" eller något i den stilen. Här odlas grönsaker och kryddväxter, varvat med blommande perenner, rabarber och bärbuskar.

I ena utkanten växer till och med ett litet bestånd av guckusko som ett något annorlunda inslag i en köksträdgård. Från odlingen leder en liten stentrappa upp till en magnifik pergola, stenlagd, täckt av ett gallerverk av gammalt, bedagat trä bevuxet med klättrande hortensia och rostvin. 





onsdag 25 maj 2011

Kenneth på Sofiero


Vi åkte till Sofiero och Kenneth Lorentzon var gruppens guide. Vädret var på topp och studenterna myste i solgasset. Kenneth som föredrar beskuggade platser och inte gärna ger sig ut i direkt solljus annat än för snabb förflyttning mellan skuggfläckarna, kan otvivelaktigt räknas som en av Europas allra främsta växtkännare och Rhododendron tillhör hans käraste vänner. På Sofiero berättade han framförallt om dynamiken i planteringarna och hur de underhålls eller snarare kanske hur de borde skötas. Studenterna lyssnade andäktigt.


Rhododendron yakushimanum-hybriderna tillhör de mest odligsvärda och rikblommigaste i släktet.


Den nyplanterde porten till Rhododenrondalen


Blommande Magnolia en bit ner i dalen


Studenterna lyssnar på den mångkunnige läromästaren

tisdag 17 maj 2011

Utförsäljning av böcker

Alla böcker ska bort - rabatten är 30-50 %

Nu kan du göra årets fynd i Alnarps Bokhandel! Bokhandeln upphör under våren och just nu säljer vi ut hela det omfångsrika sortimentet. Men öppettiderna som du hittar på bloggen Gröna Böcker/Svart Kaffe är dessvärre mycket begränsade.

Fast det finns ett ljus i bokmörkret: på Alnarpsdagen, söndagen 29 maj, är det öppet i hela fem timmar i rad, mellan 10-16. Kom då, om inte förr! Läs mer på bokhandelns blogg.

tisdag 10 maj 2011

Bäst i klassen: Broughton Grange!


Nya obesökta platser är alltid spännande. Det är visserligen också intressant att återse en trädgård efter några år. Ofta ser man då andra saker och upptäcker till och med oväntade värden efter andra eller tredje gången som som man återvänder. Men att hitta ett nytt och sevärt besöksmål står trots allt högt på önskelistan.

Jag skrev således till den flerfaldige chelseaflowershowvinnaren och välkände trädgårdsdesignern Tom Stuart-Smith och frågade vilken av hans anläggningar som han själv kunde rekommendera. Han nämnde då den nya planteringen på Wisley och en i Broughton Grange söder om Banbary i Oxfordshire. Wisley hade vi redan på besökslistan inför sista dagen, men Broughton Grange hade jag inte ens hört talats om. Det har jag nu. Minst sagt!

Det visade sig vara ett alldeles underbart litet ställe. Ja, inte så litet egentligen utan hela 350 acres med olika trädgårdsrum, ängar, ett arboretum i vardande och brukad åkermark. Här finns något för alla smaker och även ett och annat för den utan smak. Störst och berättigad uppskattning fick utan tvekan Tom Stuart-Smiths ganska nyanlagda trädgårdsdel, the Walled Garden från 2000. Det är en fulländad skapelse där såväl den övergripande designen som växtkombinationerna faller perfekt på plats. Detta på förhand okända besöksmål blev mångas favoritplats och jag rättar också in mig i skaran av imponerade beundrare.




Trädgården som Tom Stuart-Smith skapat i Broughton Grange består av tre sydvända terasser med olika uttryck men ändå med vissa sammanhängande strukturer. En av terasserna har ett tydligt sydeuropeiskt tema med en rak kanal som mynnar i en rektangulär damm. Ovanför dammen ger ett antal spridda smala idegranar illusionen av äkta cypresser i ett sydländskt landskap. Undervegetationen utgörs främst av sommar- och sensommarblommande perenner som ännu inte börjat blomstra. Som försommaraspekt har Tom använt sig av Allium 'Globemaster' och vårtörel, Euphorbia cyparissias som båda befann sig i sin bästa utveckling så här i början av maj.


En annan av terrasserna har klippta, meandrande buxbomshäckar och just nu blommande tulpaner i olika färger som tema. Broughton Grange har mycket mer att erbjuda och något av detta visar bilderna här nedanför. Gå också in på hemsidorna Broughton Grange och Tom Stuart-Smith och läs mer. Där finns flera fina bilder från vårt nya favoritresmål.




lördag 7 maj 2011

I skuggan av en grusträdgård


Tillbaka igen. Vi har i bästa försommartid varit i England på en underbar studieresa tillsammans med studenterna på Trädgårdsingenjörsprogrammet i Alnarp, inriktning design. Dagarna har verkligen varit fullspäckade och på en knapp vecka har vi hunnit beta av något av det bästa som landet har att visa upp i trädgårdsväg.

Dee Cooper mötte oss som vanligt vid flygplatsen med sin ljusblå buss och så snart vi installerat oss rattade hon iväg mot resans första besöksmål Beth Chatto Gardens öster om Colchester i Essex. Även om Beth Chatto kanske är mest känd för sin grusträdgård, the Garvel Garden, som hon anlagt på en före detta parkeringsplats, så är det i mitt tycke ändå i hennes trädgårdslund som den stora designen trycker i skuggorna. Öarna i gruset är visserligen strategiskt och vackert utplacerade men själva planteringarna känns lite för arrangerade med alltför många olika växter och utan något tydligt genomgående, bärande tema eller något dominerande växtslag eller färguttryck. Det påminner lite för mycket om en hängiven trädgårdsamatörs samlarträdgård.

I skuggan av de stora ekarna däremot får växterna breda ut sig mer ohämmat och i konkurrens och samlevnad har här uppstått utmärkta kombinationer som också hänger ihop betydligt bättre med varandra än i de soliga och torrare delarna av trädgården. 

Hosta 'Halcyon', Hyacinthoides non-scripta och Rubus idaeus 'Aureus'  

Här på väg mot trädgårdens woodlandsdelar frodas en maxad och kontrastrik kombination av den lilla blåbladiga, mycket odlingsvärda funkian Hosta 'Halcyon', mörkt blåviolett engelsk klockhyacint och gulbladigt hallon, Rubus idaeus 'Aureus'. Det finns många fler exempel bland planteringarna där komplementfärger utnyttjas för att skapa spännande och kontrastrika kombinationer.

Vingloka, Smyrnium perfoliatum bland skuggälskande grannar

Bland funkia och storrams, förgätmigej och akleja hoppar den tvååriga umbellaten Smyrnium perfoliatum runt och blinkar till i läckert limegult som små gyllene solstrålar som letat sig ner genom det tätnande gröna lövtaket. Smyrnium eller vingloka som den ofta kallas på svenska är en mycket användbar bienn som trivs utmärkt hos oss i såväl mager som välmatad jord i lätt sol eller vandrande skugga. Den dör normalt efter blomningen men självsår sig ymnigt och sprider sig ibland nästan lite väl framgångsrikt. Ofta dyker den upp där man minst anar det även lång bort från moderplantorna och skapar på så sätt en mer eller mindre önskad dynamik i planteringen. Hemma i Alnarpsparken finns ett kringflackande bestånd som kan beundras såhär i försommartid. 



Det är ett trevligt och ambitiöst gäng studenter som går på Tring Design, Trädgårdsingenjörsprogrammet i Alnarp. Under Englandsresan rusar de in i trädgårdarna med iver i blick och efter att ha hastat runt en stund och tittat på allt och alla är det många som sätter sig ner någonstans bland växtligheten och tar in platsen, rummet, växterna i hela sitt väsen med alla sina sinnen. Att sitta still en längre stund, gärna med skissblock och kol eller penna i hand, är ett utmärkt sätt att uppleva och verkligen känna in en trädgård. Du tittar med ögonen, men ser med pennan, brukar jag säga.

Polygonatum 'Betberg', en storramshybrid som springer ut i mörkt bronsbrunt


En fylldblommig form av Ulex europaeus som luktar starkt av Piña Colada! Här tillsammans med de silvergrå bladrosetterna av Verbascum bobyciferum



lördag 30 april 2011

Innergården får nytt liv


Påskhelgen bjöd på strålande väder och annandagen var inget undantag. Den ägnade jag tillsammans med några av lägenhetsinnehavarna åt att förnya Framtidshusets innergård på Bo01-området i Västra hamnen i Malmö. Det var alltså 2001 som jag fick uppgiften att skapa en innergård till årets boutställning i Malmö. Nu har det förflutit ett decennium och gården har en tid varit i stort behov av en renovering. Pagodkornellerna, Cornus controversa, har vuxit sig höga och har skuggat ut mycket av vegetationen under sig och ogräset har inte rensats bort utan istället spridit sig alltmer. Men inte nu längre.

Redan under senvåren passade jag på att försiktigt beskära kornellträden för att släppa in mer ljus till markskiktet. Det var främst de nedersta grenarna som togs bort. Under annandagen samlades så de boende för en arbetsdag i solen. Jag hade beställt växter som skulle planteras, men först rensade vi ogräs och grävde igenom planteringsytorna.

Innergården består av fyra triangelformade ytor, där två nästan ligger helt i skugga under större delen av dagen. Där planterades fänrikshjärta, hasselört, spetsbräken och kaukasisk förgätmigej.

På ett något soligare parti finns ett litet trädgårdsträsk. Här förstärkte vi den kvarvarande vegetationen med flera fuktälskande arter. Det var Iris sibirica, Iris setosa och Iris laevigata, smörboll och äkta förgätmigej, gökblomster och en storblommig form av humleblomster. Även den långblommande stjärnflockan, Astrantia 'Roma' fick plats bland iris och förgätmigej.

Den sista triangeln får sol mest hela dagen. Här var det inte mycket av den gamla planteringen som gick at bevara, så det mesta grävdes bort. Istället satte vi högresta perenner som tuvrör och Coreopsis tripteris kringvuxna av bland annat jättedaggkåpa och Geranium ROZANNE. Den lilla silverbladiga glansälväxingen (Sesleria nitida) fick också vara med.

Alla jobbade med lust och kraft och när vi var klara så berättade jag om de olika växterna som vi just planterat och grillen var igång och vi mumsade korv och solen sken och så tog sagan slut.


Upprensning och plantering är i full gång

Innergården ligger mitt i Bo01-området med Turning Torso som nära granne

De boende har skapat flera mysiga uteplatser 

fredag 29 april 2011

Sippor blå i backarna stå



På lördagarna ger jag mig iväg någonstans med mig min yngste son Amani. Under vinterhalvåret brukar vi ta buss nummer 1 till Stadsbiblioteket i Lund, läsa en stund och sedan fika på Martas café. Nu under det ljusare halvåret åker vi istället ut i naturen.

Senast det begav sig vandrade vi vid Knivsåsen just utanför Dalby. Det var en underbar dag. Bofinkarna försökte överrösta varandra bäst de kunde, storbokarnas knoppfjäll hade precis tappat taget om de sprittande glada, limegröna ungbladen som mitt framför ögonen på oss vällde ut längs grenar och småkvistar i en aldrig sinande ström och i den torra sydslänten på själva åsen lyste backsippornas duniga klockor som allra bäst i solgasset. Backsippor tröttnar jag aldrig på. De är alltid lika vackra för mig, vår efter vår, år efter år.

Amani hade lite svårt att hålla balansen i den branta slänten, men att också han redan älskade Pulsatilla vulgaris gick det inte att ta miste på. Han luktade djupt ner i svalget på de förskräckta sipporna och knådade ett blomblad mellan tumme och slickepott så som jag brukar göra med citronmeliss och salvia nere vid kolonilotterna på vårt bostadsområde. Lite besviket fick han hålla till godo med att försiktigt smeka de mjuka hårknopparna, för så mycket till doft har backsipporna inte att erbjuda. Men de är ulligt mjuka som det gosigaste av gosedjur. Det uppskattade lillsonen.

Nu åker jag ju med min kurs till England imorgon lördag, så Amani och jag missar vår lördagsutflykt den här veckan. Det sörjer jag. Men vi kommer förstås att ha många vackra lördagar tillsammans i naturen, vår efter vår, år efter år.

Backsippor på rad på krönet av Knivsåsen
    

Klockhyacinternas land

Bluebell on the hill

Imorgon bitti bär det åstad till öriket i väster för en knapp veckas gotterier i engelska trädgårdar och parker. Det är studenterna på utbildningen Trädgårdsingenjör Design i Alnarp som tillsammans med några tidigare studenter och Karin, Magnus, Inger och jag har förmånen att få besöka några av Englands mest omtalade och sevärda trädgårdar. Som en liten smaklig aptitretare visar jag här några bilder från förra årets resa. Det är Hyacinthoides non-scripta, engelsk klockhyacint, i egen hög person som så här års pryder skogar, dungar och parker i väldiga djupblå massor.

Självfallet återkommer jag med små beskrivningar och sköna bilder från resan när vi kommit åter och resdammet hjälpligast lagt sig.

Hyacinthoides non-scripta, engelsk klockhyacint

måndag 18 april 2011

Körsbärskornellen vid stambanan


Trollebergsrondellen i Lund håller just nu på att omvandlas från gräsmatta till blommande kalkstäpp. Redan i förra veckan satte vi en svartall och idag började vi äntligen att plantera perennerna.

Vid lunchtid lämnade jag rondellen för en stund och traskade in mot Bantorget för att äta lunch på en utmärkt indisk restaurang med en utsökt indisk buffé. Just innan jag passerade under järnvägen möttes jag av några körsbärskorneller (Cornus mas) i full blom som fick mig att må bra och även som synes att ta upp kameran ur fodralet som tills dess dinglat på ena axeln. Här delar jag med mig lite av måbraet. Håll till godo.

Jag återkommer längre fram och berättar om kalkstäppsrondellen, men redan nu kan du följa utvecklingen på bloggen Biotope Design.

Perennerna lyfts av för att så småningom hamna i kalkkrossen i rondellen

fredag 15 april 2011

Vårspiraler och häxlökar


Nu är tiden då gula vintergäck, vita snödroppar och klosterliljor går i frö och lämnar över arenan till de färgexploderande blå massorna. Det är stjärnorna vid slottet som gör entré. Blåstjärnorna (Scilla siberica) med sina hängande mörkblå kalkar och vårstjärnorna (Chionodoxa luciliae och C. forbesii) som ljusare blå mer vågat och öppet blottar sina intimaste delar rätt upp i skyn.

Numera för moderna botanister förargligt nog även vårstjärnorna till släktet Scilla, men det tycker jag är något vi ska prata tyst om. Det är annars risk för att det namnet tar över och sprider sig lika snabbt som dess bärare gör. Vårens alla blåblommare hör nämligen till de bästa lökväxterna för att förvilda i trädgården eller parken, och så, i stora böljade vågor, njuts de allra bäst tycker jag.

Men det hindrar ju inte att vårlökarna kan sättas på annat vis också. För ett antal år sedan gjorde några studentgrupper förslag till alternativa planteringslösningar. Här ser vi två sådana - den långa spiralen och häxringarna.

Spiralens långa arm fortsätter ett gott stycke bort från virvelns centrum

De excentriska häxringarna har nästan suddats ut och är nu knappt skönjbara.

Själv tycker jag bäst om idén att leka med vårstjärnorna i häxringar. Då fogas de vilda, bångstyriga lökarna in i en begränsande form som också redan den existerar i naturen. Det blir ett lyckat möte. Tyvärr har vårstjärnorna i häxringarna gått tillbaka i antal under åren och numera ser ringarna tunna och otydliga ut. Men det går ju att ändra på.

Lökspiralen är också rolig men andas aningen för mycket av löksättarmaskin och känns också lite väl konstruerad för att riktigt falla på plats. Men visst är det kreativt och visst kan vi tillåta oss att skoja och leka med smålökar i nya former eller färgkombinationer. Det hör väl ändå lite den muntert ystra vårens yra till.

Fast hur man än skojar till det så är det svårt att skapa något mer tilltalande än ett fält av blå vårlökar som självsprider sig i oregelbundna naturliga mönster. Tycker jag. Vad tycker du?

Små påskliljor och vårstjärnor går i spiral