fredag 30 december 2011

Ännu en grön jul


Att förra julen var så grön och snölös berodde ju på att jag då befann mig i Kenya. I år när jag är hemma i Lund så är skillnaden inte så stor, även om temperaturen inte legat riktigt nära den afrikanska vintervärmen. Förra gången hälsade jag god jul med en tanig julstjärna från en privatträdgård i Nairobi, men i år får det bli en mer potent och lysande orangeröd sidenört längs en vägren i Wisconsin fotad ganska precis för ett halvt jordvarv runt solen sedan, som får äran att bilda julhälsning till alla kära bloggföljare.


Röd sidenört, Asclepias tuberosa

Röd sidenört, Asclepias tuberosa, är en av präriens mest klart lysande invånare och överträffas möjligen bara av Silene regia, om ens det. Sidenörten trivs på torra och sandiga, väldränerade jordar i full sol. Vi kan odla den här i Sverige också, men den älskar värme och är väldigt känslig för vinterfukt, så en solig och mycket väldränerad plats krävs för ett gott resultat.

Nu finns det en underart, Asclepias tuberosa ssp interior, som faktiskt växer på något tyngre, lerhaltiga och lite fuktigare jordar i nordöstra USA och som därför är ännu bättre lämpad för odling hos oss. Den röda sidenörten som blir 50-60 cm hög och vanligen bredare än hög, om den inte växer bland högre grannar, blommar under högsommaren och drar till sig stora skaror av fjärilar, blomflugor och steklar. Det är med andra ord en riktig insektsmagnet och väl värd att prova i trädgården. Gör det!

God fortsättning och fortsatt grön vinter önskar
Peter

Färgen kan variera från lysande röd som här via orange till klargul

Ingen julstjärna, men lite julig är den väl ändå?

tisdag 20 december 2011

x-1-2

Ta bron över Djungelbäcken, gå upp för kullen och där ska tornet stå

Nu kan jag inte hålla er på sträckbänken längre så jag lossar helt enkelt på skruvarna och ger de rätta svaren till den lilla julgåtan. Skapelsen på bilden i inlägget den 11 december har varit en levande alm som nu ska bli ett utkikstorn med plattform i Vilda Skogen i Laholms stadspark.

Den gamla almen ska omvandlas till ett litet naturtorn varifrån barn och andra spanare ska kunna se ut över både den vilda naturskogen och den frodiga, exotiska skogen längs Djungelbäcken och kanske kunna upptäcka såväl ugglor som mossor bland stammar och grenar.

Det är Anders Ölund från Renneslöv som ska tillverka tornet. Anders har redan snidat till flera andra funktioner och figurer i trä i parken och ska bygga både en hängbro över Djungelbäcken och leverera gamla murkna stockar och ihåliga stubbar till Vilda Skogen och Dimmornas Skog under nästa år.

Rätt rad var alltså x-1-2-1 eller x-1-2-x, för om frågorna var lätta eller besvärliga att tampas med kan ju bara vederbörande kämpe själv avgöra. Och vinnare är...Mariana och Lars! Grattis! Till vilken adress ska jag skicka priserna? Eller kommer ni till Alnarp och hämtar dem?

För övrigt vill jag hälsa alla välkomna till stadsparken i Laholm nästa år. Vårbacken börjar blomma redan i mars-april och sen avlöser den ena flora-attraktionen den andra i accelererande sommartakt, nästan som en stresstur på Tivoli i Köpenhamn. I maj-juni är woodlandet som vackrast och som mest doftrikt och i augusti-september är det savannen som vajar bäst i gult och gult. 

lördag 17 december 2011

Oehme och van Sweden i Chicago

En bredbladig namnsort av junfruhirs, Panicum virgatum, och Allium

Till minne av Wolfgang Oehme kommer här några bilder från Wolfgangs och James van Swedens planteringar i Chicago Botanic Garden.


Amerikanskt älggräs, Filipendula rubra och jungfruhirs, Panicum virgatum

Massplantering á la Oehme & van Sweden, Chicago Botanic Garden

Röd solbrud, Echinacea purpurea

Bistorta amplexicaulis som undervegetation bland björkar

fredag 16 december 2011

Wolfgang Oehme gick bort idag

Wolfgang Oehme har försvunnit bland de himmelska gräsen 

Wolfgang Oehme (1930-2011) gick bort idag. Som sig bör så vandrade han säkert mot ljuset genom en tunnel av höga, böljande gräs. Wolfgang var en av Nordamerikas främsta växtdesigner och tillsammans med James van Sweden gjorde han sig känd för en planteringstil med stora, sammanhängande ytor ofta med en enda växt eller några få olika växtformer. Prydnadsgräs tillhörde favoritväxterna i deras kompositioner. Tillsammans drev de landskapsarkitektfirman Oehme van Sweden Landscape Architecture.

Jag träffade Wolfgang några gånger på ISU-mötena i bland annat Holland och Tyskland och framförallt har jag studerat och beundrat hans och James planteringsstil i Chicago Botanic Garden. Wolfgang kommer att lämna ett stort tomrum efter sig men också många storskaliga, spännande perennplanteringar med böljande gräs.

Bilden är hämtad från bloggen Grounded Design som också är min källa för Wolfgangs bortgång

söndag 11 december 2011

Liten julgåta

Vad har det varit, vad ska det bli?

Att gissa gåtor hör julen till. Låt se om du kan kryssa dig igenom den här korta raden med full pott i slutändan och med hedern i behåll. 

Vad har det här varit när det levde? Jo, det var en gång en levande
1  ek
x  alm
2  ask

Vad ska det bli för något när det är färdigt till sommaren? Det ska så klart bli ett
1  utkikstorn med plattform
x  tält med väggar av buffelhud
2  urtidsdjur från Pleistocen 

Var ska det placeras någonstans? Det ska naturligtvis pryda en plats i
1  en temalekplats i Malmö
x  en ny rondell längs Österleden i Helsingborg
2  Vilda Skogen i Laholms stadspark  

Det var väl inte så svårt?
1  Jo, ganska knepigt faktiskt
x  Lätt som en plätt
2  Jag förstod inte frågorna

Skriv ditt svar som en kommentar. Fina priser utlovas till alla som får fyra rätt eller mer.

torsdag 8 december 2011

Bästa tiden på året


En uppenbarligen gravt förvirrad vän till mig tycker att november är den bästa tiden på året! Nu alltså! Ja, vi har för visso redan passerat månadsskiftet till årets första vintermånad, men det tycks ju vädergudarna ändå inte ha uppmärksammat. Senhösten, hur kan senhösten vara nummer 1?

Trots att november har varit ovanligt fin, mild och regnfattig, så kan höstmörkret på intet vis konkurrera med min bästa månad när mitt just nu mörkerskadade sinne drömmer om den ljuvligaste tiden på året.  

Maj, ljuva maj, ljuvliga maj, ack vad jag längtar till dig och dina ljumma vindar, trädens nyväckta försommargrönska, senvårens blåblommande ryamattor och inte minst den ståtliga japanska magnolian i sin bästa finkostym framför slottet i Alnarp.

Jag tycker visserligen aldrig att det är direkt tungt eller särskilt tråkigt att hasta upp till mitt överfyllda kontorsrum på fjärde våningen, men när jag i början av maj på väg från bilen tvingas passera den förföriskt vackra Magnolia kobus på gräsplanen utanför slottet är det lätt att dröja kvar där ute i våryran en liten stund för länge.

Och det kan jag svära på, att jag aldrig någonsin i den blommande magnolians nära sällskap drömt om november.