söndag 20 mars 2011

Fulhögar eller finhögar?



Mullvadshögar i Borrby i Skåne. Fult eller vackert?

När vi ändå är inne på ämnet fult eller fint som dryftas i föregående inlägg ligger det nära till hands att ta upp de avskydda mullvadshögarna på fingräsmattan.

Men vem som förstör och förfular i park eller trädgård handlar oftast mer om ditt synsätt och din inställning till omvärlden än om verklig skadegörelse i det gröna. Låt oss ta mullvaden som exempel. Många villaägare i södra Sverige där mullvadarna håller till, förfasar sig över deras framfart i trädgården. Men gör de verkligen någon skada? Och är högarna i gräsmattan verkligen så fula eller är de kanske rent av vackra?

En glad mullvad, Talpa europaea

Mullvaden, Talpa europaea, tillhör ordningen äkta insektsätare bland däggdjuren, dit också igelkottar och näbbmöss räknas. De livnär sig alla främst på maskar, insekter och andra leddjur. Just mullvaden lever uteslutande under jorden där den gräver långa gångsystem. Den lilla blinda mullvaden har en tät, glänsande vackert sammetsliknande päls som tillåter den att röra sig både framåt och bakåt i gångarna med samma finess.

Mullvaden är alltså köttätare och alls ingen vegetarian som gnager på rötter eller äter andra växdelar. Istället älskar den att frossa på feta ollonborrelarver, krumma öronvivellarver, smörgula knäpparlarver och andra gynnare som faktiskt lever av dina växters rötter. Alltså hjälper mullvadarna till att hålla bestånden av växtätare och rotgnagare nere.  Kort och gott: mullvaden gör ingen som helst skada, utan tvärtom är den precis som näbbmöss och igelkottar trädgårdsägaren behjälplig i dennes strävan efter en ekologisk balans i täppan.

Är då mullvadshögarna på gräsmattan fula? Ja, det är som alltid när det gäller värderingar helt en fråga om tycke och smak. Men håll med om att det är konstigt att folk åker till Uppsala och med beundran tittar på stora människoskapade jordhögar och att många till och med betalar tusentals kronor för att flyga till jättestora stenhögar som människor byggt för länge sedan i Egypten, när om en osjälig, blind stackars mullvad gör nästan samma sak på din gräsmatta så är det plötsligt fult och oönskat. Snacka om inkonsekvens!

Varför kan du inte istället se mullvadshögarna som vackra jordinstallationer, som små jordmörka konstverk på den gröna mattan? Tänk att få gå på vernissage i sin egen trädgård! Även om konstnären själv knappast behagar att dyka upp förstås.

När du sedan tröttnat på konstutställningen efter en tid, så kan du ta en piasavakvast och toppdressa gräsmattan med jordhögarna. Glöm inte att skänka en tacksamhetens tanke till den lilla hjälpredan under jord som hjälpte dig att placera ut toppdresshögarna.

Eller ta ett par högar av den färdigtillredda jorden och använd till att plantera om din fönsterfikus. Då slipper du att åka till affären och sparar dessutom någon tjuga.

Så vad tycker du? Är mullvadens jordpyramider fula eller fina?

Människohögar i Giza i Egypten.  Fult eller vackert? 

torsdag 17 mars 2011

Fulgrönt längs vägen

Gräsligt värre

Kan det bli värre än så här? På Dalbyvägen i Lund har någon illvillig varelse på fullaste allvar rullat ut syntetgrönt konstgräs på refuger och trafiköar. Jag har dessvärre redan stött på samma eländesyttring i Sjöbo, så förmodligen finns det på fler ställen.

Särskilt just nu när våren sakta börjar vakna och stadens gräsytor normalt är färgade i avmättade, vackert bleka halmfärger, känns det skrikgröna förstås ännu mer malplacerat. Jag undrar hur någon ens kan komma på tanken att täcka refuger med grön gräsimitation. Då hade det i så fall åtminstone varit roligare att välja en helt annan färg - blått eller gult med röda prickar eller vad som helst - än att försöka att imitera en levande, föränderlig gräsmatta. Det är ju dömt att misslyckas på förhand.

Grön asfalt brukar ju skämtsamt föreslås som ett alternativ till nyblivna villaägare som fått sin trädgård på köpet som ett ovälkommet bihang till själva huset. Men det är ju sagt på skämt medan konstgräsrefugerna faktiskt verkligen existerar. Jag föredrar utan tvekan vanlig asfalt på refugerna framför konstgräs. Asfalten ger sig i varje fall inte ut för att vara något annat än just asfalt, medan konstgräset låtsas vara riktigt gräs.

I vår trafikmiljö har vi redan nog av statiska och döda material. Vad vi behöver är istället mer liv och rörelse, mer av årstidsväxlingar och en varierad, levande livsmiljö som kontrast till sten och asfalt, stål och betong.

Refuger kan planteras med marktäckande blommande örter. Det finns många utmärkta exempel på levande refugrabatter i landet, inte bara i Sävsjö och Enköping. Helt underbart vackra trafikmiljöer får vi om torrängen, stäppen eller låggräsprärien används som tema. Då blir det extremt lättskött, billigt och ack så vackert.

Däremot bör man undvika att plantera traditionella perenner som jättedaggkåpa och kungsnäva i refugerna som man gjort på sina håll i Malmö. Sådana planteringar måste nämligen vattnas under torrperioder.

Plastgräs vill vi inte ha. Men kan det dessutom möjligen bli ännu värre? Man undrar ju i sitt oroade stilla sinne vad nästa grepp ska bli. Steget till att plantera konstgjorda plastblommor i grälla syntetfärger känns tyvärr inte oöverstigligt långt. Hemska tanke!

Plast och asfalt istället för levande, blommande växter i Lund

onsdag 16 mars 2011

Med fingrarna i f(j)orden


Med lätt travesti på det gamla agrara uttrycket, Karin Berglunds bok och Eva Robilds blogg kan jag konstatera att jag var i Sandefjord i Norge i början av månaden.

Sandefjord är ju känt för sin historia som valstad och jag bodde på ett hotell som var ett veritabelt museum över valjaktens historia. Den långa fjorden var i fordom tid ankringsplats åt en hel flotta valfängarfartyg.

Trots att valbestånden är starkt hotade så bedrivs ju faktiskt fortfarande valjakt i Norge, Island och Japan. Låt oss därför unisont  protestera mot all valslakt världen över!

torsdag 10 mars 2011

Prydnadsväxter för själen

Hartmut vid lunchbordet


Det finns ett gäng som jag då och då ansluter mig till i lunchtider. Vid de tillfällen som jag äter på Alnarpsrestaurangen, Syltan i studentmun kallad, brukar jag slå mig ner vid bordet närmast utgången till altanen där näsduksträdet i trädäcket viftar med vita högblad under försommaren.

Oftast är det samma alnarpare som lunchar vid det här bordet. Det är Gary och Ulf, Andros och Leif, Karl-Johan och några till. Boel ibland. Jag själv förstås. Och så Hartmut.

Eller Hartmut K Schüssler som han egentligen heter i fullversionen. Hartmut är en av mina stora förebilder inom trädgårdsnäringen. Han glöder passionerat för sin forskning och har som få förmågan att fängsla en publik, med eller utan stötar i jakthornet.

Det är Hartmut som myntat begreppet sällskapsväxter, alltså växter som man håller som sällskap, analogt med sällskapsdjur som ju också de är tänkta att vara ägaren till sällskap och förnöjelse. Ibland fäste Hartmut en liten krukväxt på axeln och tog sig en sällskapspromenad med sin sällskapsväxt på äkta pekinesermanér.

När Hartmut redan på 80-talet lyfte fram prydnadsväxterna som hälsobringare för själen, fnyste många kollegor och folk i näringen åt det hela och ord som humbug och new-age-trams nämndes i sammanhanget om än viskandes i korridorerna. Rena korridorskapet visade det sig. För idag vet vi alla att Hartmut hade rätt.

Så här sa Hartmut när det begav sig:
                   "Det som grönsaker är för kroppen
                    i form av näring och vitaminer,
                    det är prydnadsväxter för själen
                    i form av glädje, harmoni och
                    mellanmänskliga relationer"

                                  Hartmt K Schüssler, 1984


Just de här raderna citerade Erica Dahlqvist från Blomsterfrämjandet när hon pratade inneväxter på trädgårdscenen under mässan Skånska trädgårdar som avverkades i förra veckan i Malmö.

På mässan var det som vanligt mycket att upptäcka och ännu mer att undvika. Här följer en kort bildkavalkad.

Flyinge plantshop har alltid välfyllda montrar, i år mer stilfull och avskalad än brukligt...


...nåja, inte hela utställningsmontern förvisso.


Peter Englanders monter var "best in show" om det nu funnits en sådan utmärkelse


Bengt Mårtensson gör sig bättre levande på en scen
än här som pappa till några annorlunda gravplatser.


Jens intervjuar Gunnel i Alnarps bokhandels monter

Jens SvenssonSkogstorpet trädgårdsservice intervjuade Gunnel Carlsson som just kommit ut med en utökad växtskyddsbok tillsammans med Sanna Hultín, Största Trädgårdshjälpen kallad. Snart finns intervjun att läsa på Jens utmärkta blogg.

Om en månad eller så kommer ännu en skrift från Gunnels penna ut i bokdiskarna. Den heter Trädgårdsriket och handlar om besöksvärda trädgårdar och parker i Sverige. Något av en motsvarighet till the Yellow Book i Storbritannien alltså och det ska vi vara väldigt glada och smått överlyckliga över tycker jag! 


Växtväggkonceptet fanns också med på mässan


Underskön Magnolia i Flyingemontern


onsdag 9 mars 2011

Dimmornas skog

Tredje etappen av av nya stadsparken är nu igång

Tänk om Dimmornas skog faktiskt ska bli verklighet! Då går en gammal designdröm i uppfyllelse; en dröm som jag burit som ett nyförlöst spädbarn, varligt och kärleksfullt men med en orolig blick som avslöjar tvivel på undrets existens, allt sedan jag besökte de tempererade regnskogarna i Hoh Rainforest i Washington State för nu ganska många år sedan.

Igår var jag i Laholm igen för den fortsatta planeringen av stadsparken tillsammans med parkavdelningen. Det mesta av dungarna med manshögt sly har röjts bort, så nu kan man för första gången bilda sig en uppfattning om hur ytorna där Vilda skogen och Dimmornas skog ska breda ut sig nästa vår verkligen ser ut.

Vilda skogen ska bli en svensk naturskog, närmast en parklik ekblandskog som tar vid i utglesad brynform där Fjärilsängen slutar, för att längre bort tätna till en äkta storskog. Här ska de flesta av våra inhemska träd och skogsbuskar få fritt spelrum att härja på en yta av ungefär 4 000 kvm och med en undervegetation av en mångfald av olika skogsörter. Nåja, fritt spelrum är kanske att ta i, för det handlar ju förstås snarare om en noga kontrollerad frihet. Vilda skogen kommer att skötas som en naturskog där särskilt multnande ved och döende träd premieras.

Men Dimmornas skog då? Jo, i den del av skogen där en liten bäck - numera Djungelbäcken kallad - ringlar sig fram ska just Dimmornas skog växa upp. Själva skogen kommer inte att bli jättestor, kanske 1500 kvm till ytan, men växterna ska ha ett nästan tropiskt och jättelikt uttryck. På marken kommer omfångsrika parasollblad, Astilboides tabularis, i stort antal att samsas med bland mycket annat sköldbräcka, Darmera peltata och strutbräken, Matteuccia struthiopteris.

Själva dimman i Dimmornas skog har vi inte löst tekniskt ännu, men vi arbetar på högtryck med det, så att säga. Jag hoppas verkligen att vi når ända fram. Ja, vi ska, vi måste göra det. Ja, vi kan!  Jag berättar mer till hösten när växterna är i jorden och dimman tätnar över bygd och stad.

Hur långt har då våren annars kommit i Laholms stadspark? Ja, inte så långt faktiskt. Se själv på bilderna här nedanför. Men misströsta inte, den kommer.


Här har en grupp högstubbar skapats för att berika Vilda skogen


Åtskilliga lass med sly har körts från Laholm stadspark


Höstens projekt, här Djungelbäcken som rinner genom Dimmornas skog

Här ska fjärilsängen sås om en dryg månad


Vårbacken har inte börjat spira särskilt mycket ännu


Savannen är nedklippt och ligger redo för att möta våren


Woodlandet står avlövat och väntar på hundtandsliljornas snara uppvaknande

Laholmsgänget är ute på inspektionsrunda, här på den blivande fjärilsängen


Solen dalar sakta över Dimmornas skog i vardande

tisdag 8 mars 2011

Nytt växthus i Oslo

Modell över det nya växthuset


Mellan två föredrag i förra veckan först i Oslo och sedan i Sandefjord besökte jag Botanisk hage och Naturhistoriska museet i huvudstaden. Det mesta av trädgården vilade förstås under ett nära nog halvmeterdjupt snötäcke och den berömda fjellhagen var så gott som helt försvunnen i drivorna.




Fjellhagen i Oslo i månadsskiftet februari-mars 


Vinterståndare av Primula i Fjellhagen


Palmhuset eller evolutionshuset i Botanisk hage


Jättefräken och en ung trädormbunke i evolutionshuset


Kaktusar och andra suckulenter




Korkek, Quercus suber, i Medelhavshuset


Det gamla växthuset byggdes redan 1868 och består av ett centralt palmhus med två mindre axlar där den ena hyser medelhavsväxter och den andra en samling av suckulenter. Palmhuset är inrett som en tidsaxel över växternas evolution från mossor och fräkenväxter, via ormbunkar och kottepalmer till moderna tvåhjärtbladiga blomväxter.

Ett stycke bort ligger så Victoriahuset från 1876, med en central tropisk damm med jättenäckrosen Victoria amazonica och andra värmeälskande vattenväxter. I två små separata delar av växthuset finns dels en liten epifytavdelning och också ett Afrikahus, men med mycket få växter.

Alla växthus är mycket charmiga men gamla och väldigt små, så behovet av något nytt och mycket större är också stort och känns ganska nödvändigt. Men nu är också ett nytt och mycket spännande växthus snart på gång att byggas.


Medelhavsrummet, det högre palmhuset och suckulentflygeln


Victoriahuset i Oslo

Victoria amazonica


Pistia stratiotes, vattensallat i Victoriahuset 


Epifythuset


Afrikahuset

På väg mot de gamla växthusen stötte jag ihop med Finn Ervik. Han är ny projektansvarig för Botanisk hages nya växthus som planerats allt sedan 1998.

Det nya växthuset i Botanisk Hage i Oslo kommer att vara uppdelat i fem olika klimatzoner med en arktisk avdelning, en fuktig tempererad del, en avdelning med medelhavsklimat, en öken och en tropisk regnskog. Den arktiska delen kommer att ligga nedsänkt under en informationsbyggnad där ingången till växthuset kommer att vara. Det blir ett belyst kylrum som kan hålla ett arktiskt klimat under hela året.

Man kommer att kunna följa en huvudstig genom alla växthusets klimatzoner, men också kunna ta sig in i de olika biomen och kanske blir det också en gångbro bland trädkronorna i den tropiska delen.


Finn Ervik på sitt kontor i Botanisk hage i Oslo


Finn Ervik är projektansvarig för den fortsatta utvecklingen av projektet. Om allt går vägen kommer spaden att sättas i jorden redan i höst. Målet är att växthusen ska bli klara för invigning under 2014 - samma år som Botanisk hage firar 100-års jubileum.

Finn är botanist och specialist på särskilt tropikernas flora. Han kommer att vara huvudansvarig för de olika rummens utformning och för sammansättningen av planteringarna. Jag ser verkligen fram emot att få se detta spännande projekt förverkligat och kommer definitivt till invigningen 2014. Ses vi där?

söndag 6 mars 2011

Det är vår när maskarna börjar kela


Det har varit trädgårdsmässa i Malmö igen. Den här gången gick den av stapeln i gigantiska tält som rests enkom för ändamålet på parkeringen utanför Jägersro.

Förr om åren brukade alltid radarparet Bertil Svensson och Bengt Mårtensson underhålla på trädgårdscenen och också presentera andra talare. Men i år var Bertil sidsteppad och Bengt från Paletten hade bara en egen liten men förvisso bejublad scenshow som han kallade "vad finns i påsen". Åhörarna fick peka på en numrerad påse och vips så drog Bengt Mårtensson upp en dold växt som han sedan pratade sig varm för på äkta Mårtenssonvis. Han har ju, som alla som drabbats av honom väl vet, ett munläder av guds nåde. Det var också han som på scenen så vackert skaldade att våren var här först när maskarna började att kela. Hur nu det går till...

När jag träffade Bengt pekade han på sin överdimensionerade, överförfransade och ögonskuggande halmhatt, flinade och sa: "Det är bättre att stjäla andras goda idéer än att hitta på egna dåliga". Att han syftade på min gamla halmhatt som jag alltid brukade ha på flinten var uppenbart. Nu för tiden har jag dock mer eller mindre slutat att använda den. Ibland undrar jag varför, men med tanke på Mårtenssons hatt känns det faktiskt ganska skönt att numera mestadels vara hattlös.