Snigelmördare

Grannfrun gör det sent på kvällen, men innan det mörknat. De plockas upp med såväl märkbar avsky som med gul gummihandske, stuvas så ner tätt sammanpackade, ivrigt slemmandes, i en plastpåse som läggs i frysen över natten och så bums iväg till sopsorteringsanläggningen ute vid parkeringen. Hur sorterar man egentligen spanska skogssniglar? Ska de läggas bland hushållssoporna eller möjligen trädgårdsavfallet? Vetesjutton.

Noga planerat och förslaget är det i alla fall. Själva dödandet alltså. Det kan ju knappast rubriceras som dråp när det är så välplanerat. Vi har följaktligen en snigelmörderska i grannhuset! Själv är jag inte mycket bättre. Men jag hugger deras arma, sladdrig kroppar i två delar med en spade typ Fiskars grävvariant med spets. Inte så mycket bättre som sagt. Men det är ju mördarsniglar ju! Ju! Ju? Eller? Vem är det som dödar vem egentligen? Skogssniglarna tar ju inte död på varandra utan det är vi som slaktar dem och de som sedan raspar i sig varandras kvarlevor. Kannibaler javisst, men mördarsniglar? Icke så.

Det är konstigt. Vi har massor med spanska skogssniglar, så kallade katalanska mördarsniglar, utanför husknuten. Inte som förra sommaren förstås, men otaliga skaror är det. Det konstiga är att inget är uppätet, inget uppätet alls. Vad äter de rackarna egentligen har jag undrat. Nu har vi visserligen ingen sallat eller andra tunnbladiga läckerheter i rabatten, för de hade nog legat risigt till. Men ändå; något måste de väl trots allt livnära sig på?

En del av svaret fick jag häromdagen. Vår älskvärde son Amani behagar låta varannan tugga, minst, hamna utanför både mun och bord för att längre ner längs stolsbenen, just under barnstolen, ingå i ett veritabelt matberg som skulle få sjävaste Kebnekaise att skrocka belåtet. När vi äter inomhus så röjer vi förstås under hans matplats, men ibland sitter vi ute på altanen och spisar och då händer det att vi inte städar efter honom förrän nästa dag. Jag vet, det är slött i överkant men även månen har sina kratrar.

En kväll var det ganska mycket som hamnat på altangolvet och när jag sent samma afton tog en liten kvällsrunda såg jag att 5-6 skogssniglar satt - eller kanske man säger låg när det gäller sniglars ätställning - och kalasade på pasta, fruktrester och en halvt uppäten majskolv. Aha! De är ju renhållningshjon, tänkte jag. Den städhjälp som vi så gärna vill ha om bara ekonomin tillät. Gratis renhållning på altanen alltså. Och så dödar jag dem! Fy mig!

Trädgårdssnäckan, Cepaea nemoralis, är en matglad kanalje som äter middag hos oss

Är det så att skogssniglarna huvudsakligen äter dött växtmaterial? Frågan är om de också gör någon ”skada” på levandes ”nyttoväxter”. Inte hos mig i alla fall. Däremot så har vi trädgårdssnäckor som käkar hej vilt. Särskilt förtjusta tycks de vara i min i övrigt fläckfria fläckflockel (Eupatorium maculatum 'Atropurpureum') och några sällsyntheter som jag köpte i England härförleden och som jag i skrivande stund inte minns namnen på. Det idoga regnandet gör också att jag inte ids gå ut och kolla på etiketterna som jag stuckit nästan helt ner under jorden bredvid rariteterna.

Hur är det hos dig? Äter dina skogssniglar på levande växter eller är det trädgårdssnäckorna som varit framme hos dig också så som i min lilla radhustäppa?

Explosion i lila

Vilken färgexplosion! Nu är det lila som gäller på prärien i Alnarp. Under augusti formligen exploderar  prärien i rödvioletta toner när hundratals rosenstavar (Liatris pycnostachya) pekar finger i skyn.

Det är på sensommaren som prärien är som allra bäst och just rosenstaven står för årets största dominans i färg och form accopanjerad av gula toner från gullris (Solidago ohiensis) och rudbeckia (Rudbeckia missouriensis, Rudbecka triloba). Enstaka eftersläntrare av dagöga (Heliopsis helianthoides) blinkar fortfarande till i solgasset, men det är Liatris pycnostachya som totalt dominerar och stjäl all uppmärksamhet så här i mitten av skördemånaden.

Liatris pycnostachya bland låga Aster ptarmicoides

I naturen hittar vi Liatris pycnostachya på betydligt fuktigare ståndorter än vad vi erbjuder här i Alnarp. Men den utvecklas mycket bra också på torrare marker och led inte alls under extremtorkan i juli. Däremot har den svårare att föryngra sig när det är torrt, så vi ska inte förvänta oss alltför många fröplantor av den här rosenstavsarten. Liatris pycnostachya är ganska konkurrenssvag och trivs bäst med lite lägre grannar. Därför är den lilla långblommande astern Aster ptarmicoides en utmärkt följeslagare som dessutom sprider sig väldigt bra på just lite torrare lägen. Helst vill den ha en torr sandjord.

En intressant skillnad mellan Liatris pycnostachya och den vanligaste rosenstaven i våra trädgårdar, Liatris spicata, är att Liatris pycnostachya inte alltid börjar att blomma i toppen av blomställningen som Liatris spicata gör.

Gullriset, Solidago ohiensis, har precis börjat att blomma på Alnarps prärie

Babyträdgård i stadsparken?

Idag kom det för mig. En ny tanke. En helt ny designidé. En spädbarnsträdgård! Baby Gardening som det skulle kunna heta på ett språk nära dig.

Det finns ju redan speciella trädgårdar anpassade för äldre och funktionshindrade. Här kan dofter och gammaldags växter minna om barndomen och i bästa fall både hjälpa minnet en bit på traven och ge en fin trädgårdsupplevelse.

Den här typen av trädgårdar är förstås anpassade också för rullstolar och växterna är placerade så att de lätt kan nås från sitthöjd. Trädgårdar och lekplatser för barn finns ju också. Med gungor och klätterställningar, pilkojor och vinbärsbuskar. Men för bäbisar? Nä, inte vad jag vet i alla fall.

I bostadsområdet i Lund där vi bor finns ett litet koloniområde där några få entusiaster odlar bär och grönsaker, kryddväxter och prydnadsblommor. Den lilla oasen ligger halvt gömd bakom en trädridå och väl inbäddad i grönska. När Amani ska sova går jag på en liten promenad i området och om han börjar bli otålig och gnällig, trött och skrikig så svänger jag barnsulkyn rätt in bland odlingslotterna. När han tittat och luktat sig mätt brukar han bli nöjd och somnar oftast snabbt när vi fortsätter vår vandring.

Igår fyllde Amani 11 månader. Han älskar den här platsen! När vi kommer hit blir han genast knäpptyst - inte ett ynka litet gnäll ens - och tittar sig förväntansfullt omkring. Han spanar på humlorna som fumlar runt, blomflugorna som stirrar förbi, de få fjärilarna som fladdrar från blomma till blomma och alla andra spännande småkryp.

Han pillar på blomknoppar, repar kryddblad och luktar på allt och smakar på det mesta. Jag brukar ibland knåda några blad mellan fingrarna och låta honom dofta. Det tycker han om. Han klämmer sönder björnbär och smakar på utblommad lavendel.

Det här fick mig att tänka till. I din egen täppa kan du ju förstås lätt själv skapa ett babyparadis med blommor och blad, men om du bor i lägenhet i staden är du hänvisad till parker och kommunala grönytor. Här skulle man kunna anlägga små babystigar kantade med spännande växter i småbarnssmak. Även större barn skulle ju uppskatta det förstås. Vuxna med.

Amani gillar särskilt citronmeliss och kungsmynta, lavendel och svarta vinbärsblad, taggfria björnbär och vindruvor. Andra växter som kan passa för babyträdgården är pepparmynta och andra myntor, salvia, renfana, röllika, timjan, pion och lammöron. Fler bär också förstås som smultron, hallon och blåbär. Färgstarka blommor hör också till babyns favoriter. Prova med gyllengul strålrudbeckia, eldröd studentnejlika och karminrosa axmalva.

Verkar det som en bra idé? Vad tycker du?

Twisted Tower? Snurre Sprätt?

Turning Torso i Malmö.

Varför kallas den egentligen för Turning Torso? Den är snurrad men snurrar ju inte. Turned Torso hade varit ett mer passande namn. Eller Twisted Tower. Jag har haft mer än två utländska gäster som väl framme vid snurrskrapans fot med stor besvikelse utbrustit:

- Men den snurrar ju inte!

Det vore tillräckligt vridet och snurrigt att kalla skapelsen för Turned Torso. Då hade många förväntansfulla och snurrhungrande engelsktalande besökare sluppit besvikelsen. Och förresten, som min lillebror Mikael skulle ha sagt, varför ett namn på engelska på en byggnad i Malmö?

Vad skulle låta bra på svenska då? Snurrebål? Snurre Sprätt? Vridebo? Har du något bättre förslag?

Hm. Nej, kanske Turned Torso inte vore så dumt ändå...

Tyska trädgårdsexperter på Sverigebesök

Precis hemkommen från en resa i jobbet till Belgien mötte jag gruppen från Tyskland som sedan länge aviserat sin visit. Vi träffades i Alnarp och de var överförtjusta över vad som mötte dem. Det var Jonas Reif från universitetet i Dresden, Swantje Duthweiler med sin man Martin från universitetet i Weihenstephan och så Cassian Schmith med fru från Botaniska trädgården Hermannshof i Weinheim. Jonas hade varit i Alnarp förut men för de andra var det första gången.

Göteborgs botaniska trädgård

Sex dagar stannade de i Sverige. Till att börja med flög man till Stockholm där skogskyrkogården var första anhalt. I Enköping stod så drömparken och de andra fina grönområdena på tur för att i Göteborg följas upp av Botaniska trädgården och sedan en bra bit längre iväg Peter Korns privata mästerverk till botanisk samlarträdgård.

Ambraträd (Liquidambar styraciflua) i Laholms stadspark precis där savannen övergår i woodland.

På väg ner mot Alnarp och Malmö stannade gruppen till i Laholm och förundrades där av den goda tillväxten av savannen där huvuddelen av perennerna är direktsådda på plats. Minst lika bra som de bästa motsvarande planteringarna i USA var Cassians omdöme. Just nu hade Ratibida pinnata som fått namnet stor mexikohatt på svenska börjat blomma som bäst.

I Alnarp visade jag först den nyplanterade Magnoliaskogen, så vandrade vi genom den naturlika parkdelen och så vidare till sortimenten av sommarblommor och perenner. Swantje som är professor i landskapsarkitektur ville gärna se var avdelningen för just landskapsarkitektur var inhyst och sedan beundrade alla ett vackert exemplar av hängformen av katsura, Cercidiphyllum japonicum 'Morioka Weeping'' utanför slottet. Många kameraskott avfyrades. Jonas berättade att han tagit över 2500 foton under trippen som helhet.

Cassian sikar in sig på Panicum capillare

Även Cassian var flitig med kameran. Här i sommarblomsortimentet fotograferar han hirsarten Panicum capillare som fortfarande är felmärkt. Jag har flera gånger påpekat att det inte alls är Panicum virgatum som det står på skylten som man envisas med att behålla. Panicum virgatum, jungfruhirs är flerårig och finns redan i perennsortimentet. Men å andra sidan frodas också Big Bluestem, Andropogon gerardii, bland alla sommarblommor. Vad ska eleverna tro när härdiga gräs och andra perenner placeras så fel? De har ju inget - absolut inget - att göra i ett sommarblomsortiment. Svagt Alnarp! Besökarna ställde sig förstås också undrande till detta besynnerliga tilltag.

Väl framme vid prärien som speciellt Cassian var nyfiken på, började det att regna och Martin Duthweiler gick för att hämta paraply och regnkläder. Besöket i Alnarp avslutades i Västerskog med experimenten med olika sammansättningar av trädarter och markvegetation.

Den tidigare så intressanta Ankarsparken i Malmö lider av den extrema sommartorkan, några felvalda

prydnadsgräs och brist på underhåll och ogräsrensning. En skötselinsats behövs nu. Vem är ansvarig? 

Nu var det tid för Jonas att passa ett tåg hem till Dresden medan dresten, förlåt resten av sällskapet tänkte sig att bese Ankarsparken vid Västra hamnen i Malmö. Min egen resa till Belgien i veckan som gått lovar jag att återkomma om här ganska snart.

Geert Derom på väg in i parken Tuinen van Hoegaarden i Belgien

Ogräs eller inte?

Vad som ska betraktas som ogräs i en dynamisk ståndortsplantering är inte lika självklart som i en traditionell perennrabatt eller buskplantering. Där är ju i stort sett allt som inte avsiktligen planterats mer eller mindre oönskat.

Åkertistel (Cirsium arvense) - favorit bland ogräsen?

Sen finns det en del växter som alltid eller nästan alltid är ovälkomna gäster bland våra omhuldade kulturväxter. Dit får vi räkna åkertistel (Cirsium arvense) i alla fall. Få planteringar vinner på att innehålla dunört (Epilobium), åkermolke (Sonchus arvensis) eller taggsallat (Lactuca serriola) och ingen trädgårdsägare vill väl få in åkervinda (Convolvulus arvensis) eller snärjmåra (Galium aparine) i sin täppa.

Däremot kan kirskål (Aegopodium podagraria) ibland vara accepterad som en utmärkt martäckare på näringsrik jord under buskar och träd. Tillsammans med höstanemon (Anemone tomentosa) eller plymspirea (Aruncus dioicus) kan den till och med bilda en fin och funktionell komposition.

Rosendunörten - förförande vacker i närbild, men sprider sig mer än du vill

Ogräsproblemen kan försvinna av sig självt på vissa extrema ståndorter. Kirskålen trivs ju inte i dammen, maskrosen överlever inte länge på myren och den vackra men ack så aggresiva rosendunörten (Epilobium hirsutum) blir inget större hot på den torra kalkstäppen. Men att många ogräs är så framgångsrika beror på att de har en bred amplitud och kan överleva under mycket olikartade förhållanden.

I lågt gräs har maskrosen mycket god konkurrenskraft

Alla planteringar måste underhållas och rensas från ogräs. Speciellt viktigt är det de första åren efter plantering innan kulturväxterna etablerat sig och hunnit breda ut sig. Men en extrem ståndort, särkilt den extremt torra, medför alltid mindre problem eftersom det är färre ogräs som är konkurrenskraftiga när resurserna är knappa. De som ändå frodas gör dig sällan särskilt upprörd. Men det finns undantag. Maskrosarterna (Taraxacum) tycks kunna sprida sig till världens ände och överlever även i torra miljöer, men de kräver mycket ljus för att fortleva och skuggas lätt ut i den dunkla lunden eller den täta högörtsängen.

Åkertisteln klarar också väldigt torra lägen och eftersom den sprider sig både med underjordiska utlöpare och med frö så hör den till de värsta inkräktarna i våra kulturmiljöer. Samtidigt är åkertisteln en utmärkt näringskälla för flygande fjärilar och hungriga humlor. Men i trädgården eller parken kan vi bjuda på mer förfinade utfodringsväxter än åkertistel som exempelvis bolltistel (Echinops) eller brudborste (Cirsium helenioides).

Ja, vad tycker du kära bloggläsare? Vilka ogräs vill du helst vara utan i prydnadsträdgården och vilka kan du tolerera eller till och med tycka om i en rabatt eller annan plantering? Vem är hata-hata-värst?

Åkerfräken (Equisetum arvense) värst bland värstingar? Eller?

Korsört som tål torka - växtporträttet 2

Senecio polyodon, purpurkorsört

Purpurkorsört är en spännande och ännu ganska ovanlig växt från södra Afrika som vi i Sverige kan odla som ettårig eller kortlivad perenn. I Sydafrika växer den på väldränerade jordar, ofta längs bergssluttningarna och tål en mycket torr växtplats i trädgården. På tunga jordar blir den aldrig långlivad, men kan fungera ändå som sommarblommare eftersom den hinner i blom redan första året från sådd. Purpurkorsörten har en lång blomningstid och enstaka blommor kan utvecklas ända tills frosten kommer.

Purpurkorsört på savannen i Laholm, sommaren 2010

I Laholm har den använts som det enda icke nordamerikanska inslaget på savannen. Där blommar den framförallt under juli med kan hålla igång mycket längre än så. På savannen frösår den sig rikligt och i år är det många fler fröplantor än året innan. Savannen i Laholm är ju en geografisk ståndortsplantering och lite temabrott är det förstås att använda en sydafrikan i en amerikansk biotop, men den får väl här ses som ett vackert och välkommet, inkommet ogräs.

Senecio polyodon frösår sig lätt och bildar här stora rosalila moln på savannen

I Sydafrika finns det ett stort antal Senecio-arter. De flesta är gulblommiga precis som våra inhemska korsörter, men exempelvis Senecio hastifolius, S. speciosus, S. umbellatus, S. elegans och S. arenarius har också rödvioletta kantblommor som purpurkorsörten. De två sistnämnda är dock ettåriga.

Kortfakta
Artnamn: Senecio polyodon
Föreslaget trivialnamn: purpurkorsört
Familj: korgblommiga, Asteraceae
Ursprung: Södra Afrika
Livsform: perenn
Utseende: vanligen under knähöjd, tuvat växtsätt, rikt förgrenad, blad smala och lancettlika, strödda, toppställda blomkorgar med vitaktiga diskblommor och rödvioletta kantblommor
Blomning: under sommaren, huvudblomning i juli, kan blomma från juni-september eller längre
Förökning: lättförökad med frö, snabb men utdragen groning vid +20 grader C.
Kan direktsås på växtplatsen. Blommar redan första året efter sådd
Växtplats: helst full sol, väldränerat, tål mycket torra lägen, tål både lätt sura och alkaliska jordar
Härdighet: dåligt härdig, men fortlever genom självsådd, övervintrar bäst på väldränerade jordar
Användning: som kortlivad perenn som kan självså sig eller som ettårig sommarblomma i urnor, rabatter, klippträdgårdar, ängar, savanner, prärier eller fynbos

Dagsläget i Alnarp

Kokardblomstren har snart gjort sitt för i år men just nu blommar läkerudbeckian (Echinacea pallida) som bäst på prärien i Alnarp i gott sällskap av dagögat (Heliopsis helianthoides). De första spirorna av den tidigblommande rosenstavsarten Liatris angustifolia har precis färgats lila och snart följer en explosionen i rödviolett när den högresta Liatris pycnostachya går i blom i början av augusti.

Dagöga och läkerudbeckia 21 juli i Alnarp

Kalkstäppen

"Gör en torrmarksplantering från vägen ner till ån!", sa Stefan.
"Vad kan passa bättre i sura Småland än en kalkstäpp?", tänkte jag.
Sagt och gjort!

Vi beställde 40 ton kalksten från Falköping, både större stenar och krossat kalkgrus.
Först tänkte jag en stund och plockade ut växter som skulle passa, gjorde så en idéskiss över planteringen och slutligen beställde jag växter från när och fjärran. Alla växterna som valdes ut till kalkstäppen är utpräglade kalkälskare som tål höga pH-värden.

Kalkstenen kom till Sävsjö och tippades på plats och sedan spred Stefan och hans mannar ut sten och grus över hela planteringsytan.

Så var det äntligen dags att plantera! Och nu var det lättare sagt än gjort. Med mycket besvär och en hel del möda lyckades vi så småningom få ner perennerna bland det hårda stenskravlet. När allt var nyplanterat så såg man nästan bara sten, sten, sten.

Sävsjös kalkstäpp, från vägen ner till ån

Nu har det förflutit 6 år sedan allt planterades, många famnar vatten har passerat i ån brevid kalkstäppen och växterna har spridit sig på bästa tänkbara sätt. Stenarna är nästan helt övertäckta av bedårande vegetation. Det här är ett lysande exempel på hur en dynamisk ståndortsplanteringen fungerar som bäst. Rätt förutsättningar har gjort att de utvalda växterna etablerat sig förnämligt och ogräsen har inte många ord med i laget.

Min trädgårdsfilosofi lyder: skapa en stressig miljö och välj ut stresstoleranta arter, vänta några år, låt stresskänsligt ogräs dö ut, låt de toleranta sprida sig under kontrollerade former och - wow! Du har plötsligt en underbart vacker och extremt lättskött trädgård eller park. Hurra för naturen! Länge leve dynamiken! Koppla av, tjut och njut!

Dominerande arter på kalkstäppen är brödranejlika (Dianthus carthusianorum), fältvädd (Scabiosa columbaria), stortimjan (Thymus pulegioides) och grusslok (Melica ciliata). Här finns också en rosablommande form av blodnäva (Geranium sanguineum), stor sandlilja (Anthericum liliago) och röd snokört (Echium russicum) och några till. Alla är de kalkälskare.

Kalkstäppen anlades 2005 och blommar som allra bäst under juni och juli

Brödranejlika och fältvädd bland grussloken

Grusslok och brödranejlika

Stor sandlilja, Anthericum liliago

Eleganten med pålroten

Ett kort mellanstick från prärien i Alnarp mitt i Sävsjöbesöket kan inte undvikas. Nu har nämligen en av mina favoriter bland perennerna börjat blomma på allvar, just det, Echinacea pallida, läkerudbeckia eller blek solhatt som jag redan  rapporterat om på denna blog. Men det hjälps inte, den måste lyftas fram igen. Där står den. Elegant, reslig, med sirliga, hängande kantblommor i nyanser från nästan vitt till mörkt violettrött. Men oftast blekt rosaviolett. Underbart! Blommorna lockar till sig dagfjärilar, blomflugor och andra läckergommar.

Läkerudbeckan har en pålrot som letar sig djupt ner i jorden. Det gör att den tål torka bättre än de flesta och också att den kan leva kvar i trädgården i åtskilliga decennier, ja kanske sekel.