torsdag 29 juli 2010

Ogräs eller inte?

Vad som ska betraktas som ogräs i en dynamisk ståndortsplantering är inte lika självklart som i en traditionell perennrabatt eller buskplantering. Där är ju i stort sett allt som inte avsiktligen planterats mer eller mindre oönskat.

Åkertistel (Cirsium arvense) - favorit bland ogräsen?

Sen finns det en del växter som alltid eller nästan alltid är ovälkomna gäster bland våra omhuldade kulturväxter. Dit får vi räkna åkertistel (Cirsium arvense) i alla fall. Få planteringar vinner på att innehålla dunört (Epilobium), åkermolke (Sonchus arvensis) eller taggsallat (Lactuca serriola) och ingen trädgårdsägare vill väl få in åkervinda (Convolvulus arvensis) eller snärjmåra (Galium aparine) i sin täppa.

Däremot kan kirskål (Aegopodium podagraria) ibland vara accepterad som en utmärkt martäckare på näringsrik jord under buskar och träd. Tillsammans med höstanemon (Anemone tomentosa) eller plymspirea (Aruncus dioicus) kan den till och med bilda en fin och funktionell komposition.

Rosendunörten - förförande vacker i närbild, men sprider sig mer än du vill

Ogräsproblemen kan försvinna av sig självt på vissa extrema ståndorter. Kirskålen trivs ju inte i dammen, maskrosen överlever inte länge på myren och den vackra men ack så aggresiva rosendunörten (Epilobium hirsutum) blir inget större hot på den torra kalkstäppen. Men att många ogräs är så framgångsrika beror på att de har en bred amplitud och kan överleva under mycket olikartade förhållanden.

I lågt gräs har maskrosen mycket god konkurrenskraft

Alla planteringar måste underhållas och rensas från ogräs. Speciellt viktigt är det de första åren efter plantering innan kulturväxterna etablerat sig och hunnit breda ut sig. Men en extrem ståndort, särkilt den extremt torra, medför alltid mindre problem eftersom det är färre ogräs som är konkurrenskraftiga när resurserna är knappa. De som ändå frodas gör dig sällan särskilt upprörd. Men det finns undantag. Maskrosarterna (Taraxacum) tycks kunna sprida sig till världens ände och överlever även i torra miljöer, men de kräver mycket ljus för att fortleva och skuggas lätt ut i den dunkla lunden eller den täta högörtsängen.

Åkertisteln klarar också väldigt torra lägen och eftersom den sprider sig både med underjordiska utlöpare och med frö så hör den till de värsta inkräktarna i våra kulturmiljöer. Samtidigt är åkertisteln en utmärkt näringskälla för flygande fjärilar och hungriga humlor. Men i trädgården eller parken kan vi bjuda på mer förfinade utfodringsväxter än åkertistel som exempelvis bolltistel (Echinops) eller brudborste (Cirsium helenioides).

Ja, vad tycker du kära bloggläsare? Vilka ogräs vill du helst vara utan i prydnadsträdgården och vilka kan du tolerera eller till och med tycka om i en rabatt eller annan plantering? Vem är hata-hata-värst?

Åkerfräken (Equisetum arvense) värst bland värstingar? Eller?

8 kommentarer:

  1. Jag bor mitt i ett åker och beteslandskap, att ha maskrosfritt är fullständigt utopiskt. Men jag vill inte ha tistlar eller maskrosor i köksträdgården eller mina rabatter. I början var här bara tistlar, nässlor och sly, att få bort nässlorna tog lite tid, men vi klippte med gräsklipparen och sådde in gräs och tillsist hade vi en bit gräsmatta. Jag tycker inte man kan vara nitisk då försvinner det roliga och att ha en stor trädgård gör att man kan inte ha superordning överallt, man kan göra det mera lättskött och medvetet plantera, så in växter som kan ta över i stället för ogräsen. Jag tror det är minst lika viktigt att tänka på vad som trivs på en plats och utgå från det för att få en trädgård som klarar sig rätt mycket på egen hand.
    ha det fint i sommarregnet!
    Sophia

    SvaraRadera
  2. Ja, att bli av med maskrosorna blir nog svårt. Men de går ju att leva med. Just det, genom att skapa en trädgård där växterna eller en hel biotop väljs utifrån de lokala förutsättningarna är ett bra botemedel mot alltför mycket ogräs.

    På en åkerjord kan till exempel höstanemon samexistera och delvis konkurrera ut kirskål tack vare att höstanemonens rotsystem ligger längre ner i jorden. Den sprider sig ju också med underjordiska utlöpare och puppar upp lite varstans bland den förvånade kirskålen. Bra vad?

    SvaraRadera
  3. Jag tyckte du fick med många trista ogräs men ett som jag saknade var faktiskt hästhov. Jag hade en del problem med det som köksväxtodlare, på ställen där det hade tillåtits att etablera sig, oftast nära dikeskanter. Jobbigt att få bukt med. Du nämnde väl inte heller kvickrot. Det går ju att få bukt med, men om det finns en gnutta kvar i en planteringsyta så tardet bara några år innan det har nästlat sig in i alla växters rotklumpar och det blir nästan omöjligt att få bort utan att man tar bort själva kulturväxten.

    Av ettåriga tycker jag kanske att etternässlan är värst eftersom den är väldigt envis och dessutom bränns illa. På plussidan är väl att om man har etternässla så har man en näringsrik jord.

    Tvärtom med åkerspergel -- har man den så vet man att jorden inte är tip-top, mullfattig mjälajord trivs den bäst på. Lite av samma sak med hampdån, men den vewrkar växa där det är lite rikare, och den är ju lätt att rensa bort, dessutom skapar den snabbt grönmassa som man kan täcka med.

    Till sist, den vackra tisteln kände jag igen som vägtistel. En riktig snygging med sina ruskiga taggar. Känner man inte igen den från Elsa Beskows bok om blomstrefesten i täppan?

    SvaraRadera
  4. Så rätt så, bilden föreställde den tvååriga vägtisteln. Den är ju inte alls lika besvärlig som åkertisteln.

    Jo, det är väl ganska många ogräs som förblev oomnämnda här ovan egentligen. Av dessa så hör kanske kvickrot till de mest oönskade i en plantering.

    Inlägget var annars mest tänkt som en reflektion över hur mycket och vilka ogräs som man kan acceptera i en traditionell rabatt och i en mer ståndortsanpassad plantering.

    I grönsakslandet ska det så klart rensas noggrannt, medan en perennrabatt kanske kan få svälja en och annan utböling. I en äng eller stäpp å andra sidan kan man ju ha en helt annan syn på vad som är ogräs.

    SvaraRadera
  5. Fast nu är det en åkertistel där och den heter C. arvense vill jag minnas. Favorit hos humlorna säkert. Fast vägtisteln är som du säger ett riktigt läckert ogräs. Kärrtistel inte heller så dum, men den ser man sällan på odlad jord.

    SvaraRadera
  6. Attans! Tack för korrigeringen! Cirsium vulgare är ju fortfarande vägtistel och den är jag mycket förjust i och har alls inget emot att ha i mina ängar.

    Ja, kärrtisteln är så vacker! Smala, slanka, mörka stänglar med vajande blomkorgar högt, högt däruppe. En klar favorit för trädgårdskärret eller träsktäppan. Den och brudbortsen (Cirsium helenoides) skulle vi ju odla mer. Har du sett de norrländska fuktängarna med tusentals brudborstar? I Bollnäs kanske?

    SvaraRadera
  7. Ja brudborsten kan man hitta efter bäckar på gräsmark. Men rätt ofta även i vanliga vägdiken i Hälsingland, diken där det rinner lite vatten från källor hela tiden så att fukten behålls.

    I Drömparken finns ett område med bäcktistel, Cirsium rivulare som jag gillar mycket. Liknar brudborste men är dubbelt så hög. Rel. kort blomningstid som börjar i mitten av juni vill jag minnas. Kan inte se att den skulle bli ogräsartad även om det verkar bli stora samlingar av frön.

    SvaraRadera
  8. Apropå Convulvulus så är det ju ändå ett rätt tjusigt ogräs, och det behåller sin gröna färg även om resten vissnar, men det är ju svårt att bli av med och tar över lätt. De större vindorna är ju istället verkligt läckra; vi har kustsnårvindan växande nere vid sjön där vi bor. Tydligen heter den Calystegia nu. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/convolvula/calys/calysep.html
    Från mitten av juli har de sin högsäsong och mitt på dagen står blommorna som finast; de drar ihop sig och vissnar mot kvällen.
    När snårvindan har klätt in all sly och vass vid stranden och blommar högt uppe i buskarna, då känns det nästan tropiskt.

    SvaraRadera